Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lefver i tanke- och fantasivärlden, och ett djuriskt, vegeterande,
endast på det jordiska riktadt, är föredragets ämne — alltså lärodikten
Den nye Herkules omsatt i moraliserande predikan.
Den verkliga sällheten måste människan söka i sitt eget inre, ej
i det förvirrade, växlande yttre, ty detta vore endast »ett brokigt
lappverk, sammanplockade bitar af en sönderslagen gyllene tids lycka».
Huru olika ter sig ej världen för olika människor!
»Här å ena sidan det barnsliga och fromma sinnet, som skådar
en ängel i hvarje anlete, och där en ögnablicksgycklare, som lifvet
fröjdar, så länge han som fjärilen får fladdra från blomma till blomma,
och vid honom den dystre hypochondern, som befolkar hvarje vinkel
med spöken och gastar; här den triflige ekonomen, som ej lyfter ögat
högre än axen på sin åker, och där den inspirerade poeten, som höjer
sin lågande blick och stämma mot himmelen; här den råa
halfmänni-skan, som tanklös uppstirrar mot stjärnefästet, och där den fromma
tron, som försmält i bön och det himmelskas åskådande ser Guds
änglar upp- och nedgå och utropar: I min faders huse äro mång
boningar !»
Hvilket är världsmänniskornas högsta mål?
»Det är icke den bildade andens omfamnande af den kyska
fantasien, dess flykt på tankens vingar till himmelen, dess hvila bland
violer, vuxna vid Kidron, nej, det jr det råa behofvets tillfredsställande,
bilder slitna ur romaner, en sjuk hjärnas feberdrömmar, skådade
genom det upphetsade blodets camera obscura, med ett ord en
vansinnighet och ett skuggspel». —
»Människan har till sitt förfogande en kraft, som riktar sig inåt,
som öppnar det oförfalskade ljuset i vårt innersta, lossar den vid
stoftets bojor smidda anden och låter den spegla sig i det inre soliga
lif-vets klara vågor. — — — Att ordna denna inre funna värld till ett
helt, till ett oändligt skönt och helgjutet verk är lycksalighetens högsta
uppgift. — — — Såsom målaren idealiserar ett landskapsstycke, så
förhåller det sig med en lefnadens konstnär: han söker i det yttre
af-trycka sin egen existens och sådant är allt sant moraliskt sträfvande,
som vill passera för annat än ett munväder och tarfliga utanläxor. — —
Äfven det obetydligaste går ej förloradt för hans blick. Han gjuter
lif i det döda, bildar det bristfälliga med omhugsan, tager det
ohjälpliga sådant, som det är, fattar det höga med ifver och förädlar det
brukbara till förträfflighet. Han finner blommor, där andra se kala
nejder. Honom halkar ej något välljud förbi. Ingen naturfest
försvinner onjuten för hans blick. Blomman doftar för honom skönare,
våren förtjusar honom högre, sommarnatten lär honom andaktsfullare
bedja, och en ensam vinterafton omger hans härd med klara gestalter.
I det han lägger in högre betydelse i allt, adlar han allt. Hur härlig
är ej för honom solens uppgång, ett namnsdagsspel bland vänner, en
sorgfest öfver begråtna döde, en lofsång i himmelens förgård»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
