Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på vår grund! — — Föraktom det rytande modet, taflor af tronfall
och strömmande blod. En vis vandrar utan fruktan för spöken o. s. v.
Den förnäme Polyhistrio — han tilltalas af Nestor med Ers
eminens och begagnar sig stundom af franska språket — mönstrar därpå
en ny gesäll, Esaias (Tegnér), som redan första dagen burit sig
oanständigt och smaklöst åt. Denne finner nåd för mönsterherms blickar,
ehuru han tadlar honom därföre, att han har blommor i hatten och
bär femissadt förkläde, ty korrekthet vore det första och förnämsta man
borde lära. Den allvarliga stämning, som. under allt detta råder, störes
plötsligt af verkgesällen Nils Lorenz (Sjöberg) med en sorglös
bohemien-visa, som Polyhistrio möter med allvarligt ogillande.
Under tiden hafva Atterboms vänner vid Östersjöns strand
mottagit honom och Hedborn, som komma i en kristallchar dragen af
delfiner. Skogarna brusa sin hälsning:
Hell dig, du gudarnas lån
till ett släkte, som glömt
det gamla och stora,
hvars krafter sig tömt
i gycklande lekverk, som gått att förlora
sig själft i tidernas flod;
Hell dig och ditt mod!
Res åter det fallna,
värm upp dessa hjärtan, som kallna;
för ära och Gud
värm upp dem med sångernas ljud!
Ett slag mellan den framtågande fosforistskaran och de
lertram-pande akademikerna måste ha ägt rum, ty i en följande scen se vi,
hurusom rimmarne fly. Möjligen har en stridsskildring ursprungligen
funnits i stycket, men uteslutits vid tryckningen; Markalls sömnlösa nätter
hade ju kommit ut under tiden. De slagnas enda hopp står till Esaias;
de sjunga en sång, hvars refräng är det betecknande: Stå rätt på din
sko, Esaias!
Hur det hela slutligen aflöper, därom lämnas läsaren i
okunnighet. Med Hedborns hemkomst till sitt skolrum slutar stycket.
Satiren mot gamla skolan och andra fosforismens motståndare är
mycket godmodig; de personliga utfall, som förekomma, äro i
allmänhet lyckligt karaktäriserande, och författaren vågar redan ett skyggt skämt
med sina egna, denna gången med den mera obetydlige Schröder och
hans antikvariska funderingar — alltså ett uppslag till den nya skolans
själfparodi, som sedan genomföres i andra Markallsnatten. Dessa
Molnskyar hafva ej heller varit utan inverkan på den året efter utkommande
första markallsnatten. Dahlgren skrifver själf senare, att en del af ök-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
