Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iadt mot de underliga skråceremonier, som ännu fortlefde *). För öfrigt
finnas äfven en del anspelningar, som numera äro svåra att förstå:
diktcitat inpassas för att angifva, mot hvem satiren är riktad (så hade ju
äfven’Atterbom gjort i sina xenier), öknamn användas, som endast voro
kända i vissa kotterier, dikter, som aldrig utgifvits, omnämnas (t. ex.
Livijns hafsfru), hvarför äfven samtiden bort hafva haft svårt att
de-chiffrera allt.
Stundom anspelas på rent privata förhållanden: då Struthios,
Wallins, bild brännes, koxa snushandlare, resande sig på tåspetsarna,
i tuber; Wallin var som bekant gift med en dotter till en rik
snusfabrikör. På de anfallnes borgerliga yrke antydes äfven någon gång:
Struthios bild är svept i domino; Rephanus Flos skepp sades vara
byggdt att balkar flotta (Blom var jurist) o. s. v.
Det kan icke nekas, att tonen någon gång blir rå och grof, då
gärna såsom ursäkt forsyndelser å motståndarnas sida framdragas, ja en
enstaka gång vidrig, och att osmakligt skämt förekommer. Och det
är äfven gifvet, att polemiken äfven här gjort sig skyldig till
förlöpningar, men härvid är ej lönt att särskildt uppehålla sig — huru
sällsynt är icke en lugn, saklig polemik äfven i våra dar, då det gäller
ämnen, för hvilka man med hela sin själ intresserar sig! Palmblad yttrade
i Svensk litteraturtidning, att Markalls sömnlösa nätter i allt det, som
tyckes vara riktadt mot skalder och litteratörer af sant värde — en
sådan som Wallmark måste hålla tillgodo med hvad han fick, menar
Palmblad tydligen — endast vore en harmlös humoristisk lek med vissa
drag i den individuella utansidan af hvars och ens auktorskap; och
Sondén vill hafva det hela betraktadt såsom ett lekverk, som blifvit af
mången, men detta alldeles oriktigt, illa upptaget. Han liknar den stora
dikten vid ett barn, som oskyldigt leker med allt, en man, som ädelt
harmas öfver det enligt hans öfvertygelse straffvärda. Fullt så harmlös
är nu denna satir ingalunda, ehuru det helt säkert är en öfverdrift att
med Malmström *) kalla den »en tvåhundra sidor lång pamflett, mera
krystad och ovettig än kvick.» Bortser man från det gamla satiriska
greppet att framföra sin motståndare såsom åsna och i anledning däraf
utrusta honom med långa öron — äfven före förvandlingen hade
emellertid Markall långa öron och Paw har äfvenledes sådana —, så finns
dock i skildringen af Paw ett och annat, som måste stöta och som
förefaller en modern läsare betänkligt ur moralisk synpunkt. På Paws
mantel är en räf målad. Värre är karaktäristiken af honom. Lika feg
som han är, då det gäller att döda jätten, lika oförskämdt morsk och
hänsynslöst själfvisk blir han, då han tror denne vara bragt ur världen
och alltså förmenar sig hafva hunnit sitt mål. Hans uppförande mot
dvärgen, som egentligen varit den, som gjort det möjligt för honom
att befria prinsessan och vinna hennes hand, är i hög grad lumpet.
’) Se Anmilrkaren för dessa år.
*) O. a. a. V, s. 364.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
