Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fältrop, som förenade dem. Den förste, som utförligt utvecklar detta
program — redan Palmblad hade ju gifvit parollen — var Hans Järta,
hvilken, såsom hans brefväxling med von Brinckman visar, ingalunda
var någon okritisk beundrare af den gamla akademiska poesien, utan
tvärtom gaf fosforistema rätt i många saker, ehuru han ogillade deras
polemik; han hoppades med 1820-talets ingång en ny poetisk litteratur,
för hvars skapande han liksom von Brinckman egentligen satte sitt hopp
till Tegnér.
Järta framställde detta program i sin tidskrift Odalmannen (1823)
i en artikel, som med anslutning till Wallins år 1821 utgifna
vitterhetsförsök behandlade tidens vittra förhållanden. Fred mellan de båda
partierna hade ännu icke afhandlats men en vapenhvila redan af sig
själf inträdt. Nu gällde det att sluta en allmän förening mot tidslynnet,
hvilket »med stora steg framgår att härja nationens kultur och ära, lika
afvogt mot all vitterhet och all skön konst, gammal eller ny, klassisk
eller romantisk».
Denna Järtas uppmaning upptogs visserligen icke rätt väl på
någotdera hållet, hvarken af Lindeberg i Stockholmsposten x) eller af
Palmblad i Svensk Litteraturtidning * 2 *). Den förre kunde ej sympatisera
med Järtas ultraistiska åsikter i politiskt afseende, hvilka däremot hade
Palmblads fulla gillande; i vittert afseende ställde sig båda, särskildt
Lindeberg, afvisande.
Båda ansågo, att fred mellan de båda vittra skolorna redan
existerade, Lindeberg, emedan den nya skolan ej mer funnes till, Palmblad,
emedan den gamla upphört att alstra. Det var Järtas öfverlägsna ton,
som stött denne senare; ty till slut förklarar han i sin vidlyftiga artikel,
att han och hans kamrater tänkte lika med Järta om freden. Må man
ömsesidigt bevilja hvarandra en oinskränkt amnesti! Bort med alla
skol-namn! Man borde hand i hand söka det innersta af sanningens och
skönhetens helgedom.
År 1825 flyttade Hans Järta till Upsala och genom hans anslutning
till fosforistkretsen och Oeijer växte sig den historiska skolan i Upsala
fast och stark; de gamla kämparna rustade sig alltså till kamp mot
»dagbladsraseriet», »arguseriet», hvilket man i sin optimism trodde
skulle få en snar öfvergång 8). Men man misstog sig; den liberala
pressen växte i styrka, och det blef i stället fosforismens lott att falla,
sedan den — och vi tillägga det — väl fyllt sin uppgift.
Med den fred, som i och med år 1823 kan sägas ha inträdt på
det vittra området i Sverige, var Dahlgren nog ej fullt nöjd. Han var
vid denna tid mycket stridslysten, och denna lust fick han rikligt
tillfälle tillfredsställa under den följande tiden.
*) 1823 mris 275—279, 281.
2) 1823 n:ris 23 o. f. särskildt 27.
*) Svensk Litteraturtidning 1824; n:ris 101 och 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
