Print (PDF) - On this page / på denna sida - Akt IV - Vid Hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG.
DEN OKÄNDE.
Ja, men jag vill icke ge vika för det oundvikliga; jag vill icke
att vi slita sönder hvarandra, utan jag skall rista upp mig sjelf, gu-
dame till försoningsoffer; jag skall säga: det är min, skulden; det
var jag som lärde dig lösa bojan; det var jag som lockade dig,
och då får du skylla på mig, allt; handlingen sjelf och handlingens
följder...
DAMEN.
Det kan du icke bära!
DEN OKÄNDE.
Jo, Det fns ögonblick då jag känner mig bära inom mig all
verldens synd och sorg och smuts och skam; det gifves stunder då
jag tror att sjelfva den dåliga handlingen, att brottet sjelf är ett
ådömdt straff! - Vet du jag låg sjuk nyss i en feber, och bland
annat, ja det hände så mycket, så drömde jag att jag såg ett kru-
cifix utan den korsfäste; och när jag frågade Dominikanern - det var
en Dominikaner der bland många andra - jo, jag frågade hvad det
skulle betyda, och då svarade han: » du vill icke ha honom lidande
för dig; så hd sjelf! » Och det är derför menniskorna ha blifvit så
känsliga för egna lidanden!
DAMEN.
Och det är derför samvetena börja bli så tunga när ingen
hjelper bära...
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
