I ROSENKAMMAREN
Ett enkelt men hemtrevligt möblerat rum hos
forstmästaren. Väggarne äro kalkstrukna, men i rosenrött, gardiner av
rosenröd, tunn musslin. I de små fönstren med galler stå blommor.
Skrivbord och bokhylla till höger. Till vänster en ottoman med
rosenröda gardiner över, i baldakinform. Stolar, bord i gammaltysk
stil.
Dörr i fonden; utanför landskap och fattighus, en mörk, ruskig byggnad med svarta fönsterhålor utan gardiner. Solen skiner starkt.
Damen sitter och virkar i ottomanen.
Modren står med en bok i röda pärmar i handen.
MODREN
Du vill icke läsa din makes egen bok?
DAMEN
Nej, icke den boken, emedan jag lovat honom att icke göra det.
MODREN
Du vill icke lära känna den man, åt vilken du anförtrott ditt öde?
DAMEN
Nej, vad skall det tjäna till? Vi ha det så bra vi önska.
MODREN
Du har icke stora fordringar på livet.
DAMEN
Varför skulle jag ha det; fordringarna uppfyllas ju inte.
MODREN
Jag vet inte om du är född med all världens visdom, eller om du bara
är enfaldig.
DAMEN
Jag vet ingenting heller om mig själv.
MODREN
Bara solen skiner och du har mat för dagen så är du nöjd.
DAMEN
Ja! Och när solen inte skiner, så tänker jag: det skall väl så vara!
MODREN
För att tala om annat: vet du att din make är ansatt av rättstjänare
för penningsaker?
DAMEN
Ja, det vet jag; men det är ju alla poeter!
MODREN
Kan du säga mig om din man är en dåre eller en skälm?
DAMEN
Nej, vet du ... mor; han är väl ingendera. Något ovanlig är han, och
vad som är litet tråkigt är det, att jag aldrig kan säga något, som
han inte hört förut. Detta gör att vi tala väl litet, men han är glad
bara jag är i hans närhet, och jag med!
MODREN
Så! Ni han redan råkat i dödvattnet; då han I inte långt till
forsen. Men tror du inte att I skolen få något att tala om när du läst
vad han skrivit?
DAMEN
Kanske! Du kan ju lämna boken där ...
MODREN
Tag den själv och göm den! Det skall bli honom en överraskning, när
du kan citera något ur hans mästerverk.
DAMEN
[gömmer boken i sin ficka] Just nu kommer han! Det är som om han
kände på långa avstånd, när man talar om honom.
MODREN
Om han också kunde känna, när andra lida för hans skull; på långa
avstånd. [Går.]
DAMEN
[ensam ett ögonblick; läser på måfå i boken; synes häpen; gömmer
boken i fickan].
DEN OKÄNDE
[in] Din mor var här; ni talte naturligtvis om mig; jag tycker ännu
jag hör dallringarne av hennes onda ord, jag känner hur de snärta
luften och ser hur de förmörka solstrålarne; jag tror mig kunna märka
intrycket av hennes kropp i denna luft, som står där i rummet; och hon
lämnar en lukt efter sig som en ihjälslagen orm.
DAMEN
Å, vad du är nervös i dag!
DEN OKÄNDE
Förfärligt! Det är någon klåpare som spänt om mina nerver på ostämt,
och nu spelar han med en tagelstråke, så det gnäller som ett
rapphönslock ... det vet du inte vad det är ... Men här är någon, som
är starkare än jag; någon som går med en strålkastare och siktar mig
var jag finns. Hör nu, brukar man trolldom här på orten?
DAMEN
Vänd icke ryggen åt solskenet; se på det vackra landskapet, och du
blir lugnare.
DEN OKÄNDE
Nej, jag kan icke se fattighuset därborta, som tyckes vara byggt där
enkom för min skull. Och så står där alltid en galen kvinna och vinkar
hitåt.
DAMEN
Tycker du att man behandlar dig illa här?
DEN OKÄNDE
På ett vis, nej, men man stoppar i mig läckerheter, som om jag
skulle läggas på till slakt, och ändock smakar mig ingenting, ty det
är ej väl unnat, och jag känner hatet som en iskällare, när den
strålar köld. Kan du tänka dig, att jag tycker det blåser kallt
överallt, fastän det är vindstilla och orimligt hett. Och så hör jag
den välsignade kvarnen ...
DAMEN
Ja, men det mals inte nu ...
DEN OKÄNDE
Jo, det mal, det mal ...
DAMEN
Hör du, man, här finns intet hat, på sin höjd medlidande ...
DEN OKÄNDE
Och så något annat ... Varför korsar man sig, när jag kommer på
landsvägen?
DAMEN
Det betyder endast att folket brukar gå och läsa tysta böner! - Men
du har fått ett oangenämt brev på morgonen.
DEN OKÄNDE
Ja, och ett sådant att håret reste sig på huvudet, och att jag ville
spotta ödet i ansiktet. Tänk, jag har medel utestående, men kan icke
få ut dem; nu sökes jag på rättsväg av - mina barns förmyndare för
uteblivna alimentationsbidrag. Har du någonsin sett en människa i en
sådan vanärande belägenhet? Och ändock är jag utan skuld. Jag kan göra
rätt för mig, vill göra rätt för mig, men får icke. Har jag skulden
då? Nej, men skammen. Detta går icke naturligt till. Detta är
djävulen!
DAMEN
Men varför?
DEN OKÄNDE
Pang! Där är varför! Varför föddes man hit som en okunnig varelse,
okunnig om lagar, seder, konvenans, som man av okunnighet bryter emot
och blir piskad därför? Varför blir man yngling med alla ädla
avsikter, som man vill förverkliga, och så varför drives man in i all
uselhet, som man avskyr? Varför, varför?
DAMEN
[som oförmärkt läst i boken, tankspridd] Det har väl någon avsikt,
fastän vi ej kunna utleta den.
DEN OKÄNDE
Om det skall vara att göra en ödmjuk, som säges, då är det en dålig
metod, ty jag blir bara högfärdigare ... Eva!
DAMEN
Du får icke kalla mig så!
DEN OKÄNDE
[spritter till] Varför det?
DAMEN
Det är mig oangenämt, såsom det skulle vara dig om jag kallade dig
Caesar ...
DEN OKÄNDE
Äro vi nu där?
DAMEN
Var? Vad?
DEN OKÄNDE
Hade du någon dold avsikt med det där namnet?
DAMEN
Caesar? Nej, det hade jag ej, men nu håller jag på att få en
upplysning.
DEN OKÄNDE
Gott; må jag få den äran falla för egen hand: jag är Caesar,
skolpojken, som begick ett streck, för vilket en annan fick skulden.
Denna andra var din man - varulven! Så där roar sig ödet fläta remmar
för evigheten. Ädla nöjen!
DAMEN
[tveksam, tiger].
DEN OKÄNDE
Säg något!
DAMEN
Kan inte!
DEN OKÄNDE
Säg, att han blev en varulv, därför att han som barn förlorade tron
på en gudomlig rättvisa, då han blev oskyldigt pinad för en annans
streck; säg det, så skall jag säga, hur jag led tiodubbelt av
samvetskvalen, och huru jag utgick ur den religiösa kris som följde,
så luttrad, att ja sedan aldrig begått en dylik handling.
DAMEN
Det är icke det! Det är icke det!
DEN OKÄNDE
Vad är det då? - Det är att du icke mer kan akta mig.
DAMEN
Inte det heller!
DEN OKÄNDE
Då är det därför att jag skall känna skammen inför dig, och så är
det slut mellan oss.
DAMEN
Nej!
DEN OKÄNDE
Eva!
DAMEN
Icke så! ty du väcker onda tankar ...
DEN OKÄNDE
Du har brutit ditt löfte, du har läst i min bok.
DAMEN
Ja!
DEN OKÄNDE
Det var illa gjort.
DAMEN
Men avsikten var god; endast god!
DEN OKÄNDE
Resultatet tyckes bli ont av de goda avsikterna också; nu är jag
sprängd i luften, men jag har bestått krutet själv. - Tänk att allt
skall gå igen; allt: pojkaktigheter och storstreck; att man får skörda
ont där man ont sått, det är rent spel; men om jag fick se en god
handling ges sin lön, men det får jag aldrig se! Skam får den som
skriver upp alla små fel och stora fel, det gör ingen människa ens,
och människor kunna förlåta, men gudarne förlåta aldrig.
DAMEN
Säg icke så! - Icke så! Men säg att du kan förlåta!
DEN OKÄNDE
Jag är inte småaktig som du vet; men vad har jag att förlåta dig?
DAMEN
O, det är mer än jag kan säga ...
DEN OKÄNDE
Säg, så äro vi kvitt sen kanske!
DAMEN
Det var så: han och jag brukade läsa Deuteronomions förbannelse över
dig ... som förstört hans liv ...
DEN OKÄNDE
Vad är det för en förbannelse?
DAMEN
Den ur Mose böcker, som prästerna läsa i chorus, när fastan går
in ...
DEN OKÄNDE
Jag minns den inte, men vad skulle det göra? en mer eller mindre?
DAMEN
Jo, i vår släkt är traditionen, att den vi banna, han blir
träffad ...
DEN OKÄNDE
Jag tror inte på det, men att ont går ut från detta hus, betvivlar
jag ej, men må det komma tillbaka över deras huvud! Det är min bön!
Nu skulle det enligt landets sed vara min skyldighet att skjuta mig för pannan, jag kan inte så länge jag icke uppfyllt mina plikter ... tänk, jag kan inte få dö en gång, och har således förlorat det sista jag kallade min religion ... Bra uträknat! Jag har hört att människan kan brottas med Gud och icke utan framgång, men att slåss med Satan kunde inte en gång Job!
Ska vi tala litet om dig nu?
DAMEN
Icke än; men kanske snart! - Efter bekantskapen med din förfärliga
bok - jag har endast kastat en blick i den, endast läst några rader
här och där, är det mig som om jag ätit av kunskapens träd: mina ögon
äro öppnade, och jag vet vad ont är och vad gott är! - Det visste jag
inte förut! Och nu ser jag hur ond du är! Nu vet jag varför jag skulle
heta Eva. Men kom synden i världen genom den modren, så kom
försoningen genom en annan moder! Kom förbannelsen genom den första,
så kom välsignelsen genom den andra! Genom mig skall du icke förgöra
släktet, men jag har kanske en helt annan uppgift i ditt liv! Få se!
DEN OKÄNDE
Du har ätit av kunskapens träd? Farväl!
DAMEN
Du ämnar resa?
DEN OKÄNDE
Ja, vad eljes? Inte kan jag stanna här!
DAMEN
Gå inte!
DEN OKÄNDE
Jag måste, för att reda alla dessa affärer. Nu går jag och säger
farväl åt de gamle, så kommer jag åter till dig! - Alltså, om ett
ögonblick! [Går.]
DAMEN
[blir stående som förstenad; därpå fram till dörren och ser utåt]
Nej, han gick bort! bort! [Hon faller tillsamman och sjunker på knä.]
*
ASYLEN
Refektoriet i ett gammalt kloster; liknar en enkel, vitkalkad
rundbågskyrka, men väggarne äro besatta med fuktfläckar, som bilda
sällsamma figurer.
Matbord med skålar. Vid bordsändan en pupitre för lektoren. I fonden dörr ut till kapellet. Ljus tända på borden. På vänstra väggen en målning av Michael dödande Den Onde.
Vid ett långt matbord till vänster sitter Den Okände i vit sjukdräkt, ensam vid sin skål. Vid bordet till höger sitta De Brunklädda från första akten, Tiggaren; En Sorgklädd Kvinna med två barn; En Kvinna, som liknar Damen, men icke är Damen, och vilken virkar i stället för att äta; En Man, som liknar Läkaren, men icke är han; Dårens Liknelse; Fadrens och Modrens Liknelse; Brodrens D:o; Föräldrarne till den "förlorade sonen" m.fl. Alla klädda i vitt men däröver kostymerna av flor i olika färger. Ansiktena vaxgula, likvita; och något spöklikt i hela väsendet och i gesterna.
När ridån går upp, sluta alla ett Pater Noster; utom Den Okände.
DEN OKÄNDE
[reser sig; går mot Abbedissan, som står vid serveringsbordet] Min
mor, låt mig tala ett ögonblick.
ABBEDISSAN
[svart och vit augustinerdräkt] Ja, min son.
[De gå nedåt scenen.]
DEN OKÄNDE
Låt mig först fråga: var är jag?
ABBEDISSAN
I klostret "Den Goda Hjälpen". Man fann er på bergen ovan Hålvägen,
med ett kors, som ni brutit ned från kalvariet och varmed ni hotade
någon uppe i molnen, som ni inbillade er se. Ni hade feber, och ni
föll utför ett bergstalp. Där anträffades ni oskadad, men i yrsel; och
så fördes ni hit till hospitalet och lades i säng. Sedan dess har ni
yrat, och oaktat ni beklagat er för värk i ena höften, har man icke
kunnat finna någon skada.
DEN OKÄNDE
Vad yrade jag om?
ABBEDISSAN
De vanliga feberdrömmarne hos alla sjuka: ni förebrådde er allt
möjligt och såg era offer, som ni kallade dem.
DEN OKÄNDE
Och sedan?
ABBEDISSAN
Ja, era tankar rörde sig mest om pengar. Och att ni ville betala för
er här i hospitalet. Jag sökte lugna er med att här tages ingen
betalning, utan allt är barmhärtighet ..
DEN OKÄNDE
Jag vill ingen barmhärtighet, ty den behöver jag ej!
ABBEDISSAN
Det är visserligen saligare att giva än att taga, men det fordras
ett stort sinne att kunna taga emot, och vara tacksam.
DEN OKÄNDE
Jag behöver icke taga emot och begär ingenting ... jag vill icke
tvingas vara tacksam.
ABBEDISSAN
Hm! hm! hm!
DEN OKÄNDE
Men förklara mig, varför ingen av hela det där sällskapet vill sitta
vid samma bord som jag? De stiga upp, gå undan ...
ABBEDISSAN
De äro väl rädda för er.
DEN OKÄNDE
Varför?
ABBEDISSAN
Ni ser ut så ...
DEN OKÄNDE
Hur ... jag ... ser ut! Men sällskapet där; hur se de ut? Äro de
riktiga?
ABBEDISSAN
Om ni menar verkliga, så äga de en förfärande realitet. Att ni ser
dem på ett sällsamt sätt kanske, beror på att ni har febern kvar,
eller ... på något annat.
DEN OKÄNDE
Men jag tycker det är bekanta, allesammans! Och jag ser dem liksom i
en spegel; och de bara låtsas äta ... Är det något skådespel, som
uppföres? ... Där sitter ett par, som liknar mina föräldrar, men
endast flyktigt. Jag har aldrig fruktat något förr, därför att livet
var mig likgiltigt, men nu börjar jag frukta!
ABBEDISSAN
Om ni ej tror att det är riktiga personer, skola vi be Confessorn
komma och föreställa oss dem.
[Tecknar åt Confessorn, som nalkas.]
CONFESSORN
[i dominikanerdräkt, svart och vit] Min syster!
ABBEDISSAN
Tala om för den sjuke, vilka som sitta till bords där.
CONFESSORN
Det är snart gjort.
DEN OKÄNDE
Tillåt mig först en fråga: ha vi icke sett varandra förr?
CONFESSORN
Jo, jag satt vid er sjukbädd under febern, och mottog på er begäran
bikten ...
DEN OKÄNDE
Vad! Min bikt!
CONFESSORN
Ja, men jag kunde ej giva absolutionen, emedan jag fick det intryck
att det endast var feberdrömmar ...
DEN OKÄNDE
Hur så?
CONFESSORN
Emedan det var knappt ett brott eller en last, som ni ej tog på er,
och det var därjämte saker av sådan ruskig natur, att man brukar
underkasta sig sträng penitens, innan man begär avlösning. Sedan ni nu
återvunnit sansen, anser jag mig böra fråga, om det fanns någon grund
för era självanklagelser?
ABBEDISSAN
[avlägsnar sig.]
DEN OKÄNDE
Har man rätt att fråga sådant?
CONFESSORN
Nej, det har man inte; det är sant! - Ni ville veta däremot i vad
sällskap ni befinner er! Nåväl, det är icke det allra lyckligaste. Där
ha vi till exempel dåren, kallad Caesar, som läst sig ifrån förståndet
på en viss författare, vars ryktbarhet var större än hans berömmelse;
och så ha vi tiggaren, som inte vill erkänna att han är tiggare därför
att han läst latin och blivit befriad! och så läkarn eller som han
kallas varulven, som har sin bekanta historia, och så ett par
föräldrar, som grämde sig till döds över en vanartig son, som lyfte
sin hand mot dem; att han icke följde sin fars bår till kyrkogården
och i berusat tillstånd profanerade sin moders grav må han själv svara
för. Där sitter hans fattiga syster, som han drev ut i snön om
vintern, enligt vad han själv uppger i välvillig avsikt. Där sitter en
övergiven hustru med två oförsörjda barn, och där sitter en andra och
virkar ... alltså idel gamla bekanta allesammans. Gå nu och hälsa på
dem!
DEN OKÄNDE
[har under senare delen vänt ryggen åt Sällskapet; går nu och sätter
sig vid vänstra bordet alltjämt med ryggen mot Sällskapet. När han nu
lyfter huvudet, ser han Michaels bild samt slår ned ögonen].
CONFESSORN
[går fram och ställer sig bakom Den Okände. I detsamma spelas
inifrån kapellet ett katolskt requiem. Confessorn talar med halv röst
till Den Okände under det svag musik pågår].
Qvantus tremor est futurus
Quando judex est venturus
Cuncta stricte discussurus,
Tuba mirum spargens sonum
Per sepulchra regionum
Coget omnes ante thronum.
Mors stupebit et natura,
Cum resurget creatura
Liber scriptus proferetur
In quo totum continetur
Unde mundus judicetur.
Judex ergo cum sedebit
Quidquid latet apparebit
Nil inultum remanebit.
[Han går upp till pupitren vid högra bordet. Öppnar breviariet. Musiken tystnar.]
CONFESSORN
Nu fortsätta vi läsningen.
"Men om du icke lyder Den Eviges röst och uppfyller alla hans bud och
befallningar, så skall du se alla dessa förbannelser drabba dig.
Du skall vara förbannad i staden och på fältet; förbannad skall vara din korg och ditt tråg; förbannad skall du vara i din ingång och din utgång!"
SÄLLSKAPET
[halvhögt] Förbannad!
CONFESSORN
"Den Evige skall slå dig med olycka och motgång i allt vad du rör
med din hand och i allt vad du företager, ända tills du blir utrotad
och nedgjord för dina missgärningars skull, då du övergav honom."
SÄLLSKAPET
[högt] Förbannad!
CONFESSORN
"Den Evige skall ställa om att du blir slagen av dina fiender; en
väg skall du dra ut emot dem, men sju vägar skall du fly för dem; och
du skall irra omkring i alla jordens länder, och ditt lik skall spisas
av himmelens fåglar och markens djur, och ingen människa skall röra
ett finger för att jaga dem bort!
Den Evige skall slå dig med Egyptens plågor, med sår och skabb, med feber och brand, med dårskap, ursinne och förblindelse, så att du skall treva din väg fram i middagssolens ljus, som den blinde i mörkret; och du skall aldrig lyckas i dina företag, alltid bli förtryckt och plundrad, och ingen dödlig skall stå dig bi! Du skall äkta en kvinna, och en annan skall äga henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo i det; du skall plantera en vingård, men icke plocka druvan; dina söner och döttrar skola lämnas till en främmande stam; dina ögon skola åse det och förbrännas av gråt, men din hand skall icke kunna räcka sig efter dem. Och du skall ingen ro hava på denna jorden, och din fot ingen vila; men den Evige skall göra ditt hjärta beklämt, dina ögon flödande och din själ krank. Och ditt liv skall hänga på en tråd; du skall leva i skräck både dag och natt. Om morgonen skall du säga: Vi är icke afton? Och om aftonen skall du sucka: Vi är icke morgon? Och därför att du icke tjänat Herren din Gud, då du levde i välstånd, så skall du tjäna honom i hunger och törst, i nakenhet och nöd, som den Evige skall sända dig, då han lagt ett järnok på din hals, ända tills han utrotat dig från jorden."
SÄLLSKAPET
Amen!
[Confessorn har läst ovanstående fort och högt, utan att dedicera till Den Okände; Sällskapet, utom Damen, som virkar, ha åhört och bannat, men icke låtsat märka Den Okände. Denne har suttit med ryggen mot Sällskapet, stilla försjunken.]
DEN OKÄNDE
[reser sig för att gå].
CONFESSORN
[emot honom].
DEN OKÄNDE
Vad var det där?
CONFESSORN
Jo, det var Deuteronomion.
DEN OKÄNDE
Jaså, det var den! Men jag vill minnas att det välsignas också!
CONFESSORN
Ja, dem som hålla hans bud!
DEN OKÄNDE
Såå! - Jag kan icke neka, att jag ett ögonblick erfor en viss
skakning, men är det försökelser, som skola motstås, eller varningar,
som böra åtlydas? ... Nu är jag emellertid viss på, att min feber
fortfar, och jag går att söka en riktig läkare.
CONFESSORN
Ja, men den riktiga, då!
DEN OKÄNDE
Förstås, förstås!
CONFESSORN
Han som botar de "sköna samvetskvalen".
ABBEDISSAN
Om ni behöver barmhärtighet en gång, så vet ni, var den finns!
DEN OKÄNDE
Nej, det vet jag icke.
ABBEDISSAN
[halvhögt] Jo, jag skall säga er var! I ett rosenrött rum, vid ett
stort, rinnande vatten.
DEN OKÄNDE
Det är sanningen! I ett rosenrött rum; låt mig se - hur länge har
jag legat sjuk här?
ABBEDISSAN
I dag är det jämt tre månader!
DEN OKÄNDE
Ett fjärdedels år! Å! Har jag sovit, eller var har jag varit? [Ser
ut genom fönstret.] Det är ju höst. Träden stå bara, och molnen ha sin
kalla färg! - Nu vaknar minnet! - Hör ni en kvarn, som går? Ett
valdhorn, som lullar? En flod som brusar, en skog som viskar, och - en
kvinna som gråter! Ja, ni har rätt, men endast där finns
barmhärtighet! Farväl!
[Går hastigt.]
CONFESSORN
[till Abbedissan] Den dåren! den dåren!
*
ROSENKAMMAREN
Gardinerna äro borttagna; fönstren gapa som svarta hål
mot mörkret utanför; möblerna täckta med bruna överdrag och framdragna
på golvet; blommorna borta; en stor svart järnkamin är tänd. Modren
står och stryker vita gardiner vid skenet av ett enda ljus.
Det bultar.
MODREN
Kom in!
DEN OKÄNDE
[in] God kväll! - Var är min hustru?
MODREN
Det är du! - Var kommer du ifrån?
DEN OKÄNDE
Jag tror, ifrån helvetet! - Men var är min hustru?
MODREN
Vilkendera?
DEN OKÄNDE
Frågan är berättigad. Allt är berättigat, utom jag!
MODREN
Det har väl sina grunder, och att du märkt det, är väl. Men var har
du varit?
DEN OKÄNDE
Om det var ett fattighus, ett dårhus, eller ett vanligt sjukhus, vet
jag ej, men jag skulle vilja hålla det för en feberdröm. Jag har legat
sjuk, förlorat minnet, och kan icke tro att tre månader ha gått. Men
var är min hustru?
MODREN
Det borde jag fråga dig! När du övergav henne, gick hon härifrån -
för att söka dig, men om hon tröttnat på sökandet vet jag ej.
DEN OKÄNDE
Här ser hemskt ut! Var är den Gamle?
MODREN
Ja, var han är, har han ingen sorg mer.
DEN OKÄNDE
Död, menar du.
MODREN
Ja! Han är död!
DEN OKÄNDE
Detta säger du, som om du ville öka antalet av mina "offer".
MODREN
Kanske har jag rätt i så fall ...
DEN OKÄNDE
Han såg icke så känslig ut, och visade sig kunna nära ett bastant
hat.
MODREN
Nej; han kunde endast hata det onda, hos sig och andra.
DEN OKÄNDE
Så får jag orätt där också!
[Paus.]
MODREN
Vad söker du här?
DEN OKÄNDE
Barmhärtighet!
MODREN
Äntligen. Hur hade du det på sjukhuset? Sitt ner och berätta.
DEN OKÄNDE
[sätter sig] Det vill jag inte minnas! Jag vet inte om det var något
sjukhus, för övrigt.
MODREN
Besynnerligt! Men vad hände mellan din avfärd härifrån? ...
DEN OKÄNDE
Jag föll i ett berg och slog höften så att jag svimmade ... Om du
talar vackert vid mig, skall du få veta mer.
MODREN
Jag skall tala vackert!
DEN OKÄNDE
Nåväl! Jag vaknar i en säng av stålskenor, som voro rödmålade, och
tre karlar dra i en lina, som löper genom två block; och var gång de
dra så tycker jag mig bli två alnar längre och ...
MODREN
Du hade vrickat dig, och de skulle dra det rätt igen ...
DEN OKÄNDE
Det är sant. Det hade jag inte tänkt på! Men sedan ... ja, så låg
jag och såg som i ett panorama hela mitt förflutna liv rullas upp,
ifrån barndomen, genom ungdomen ända fram ... och när det var slut på
rullen, så började det om igen; och under hela tiden hörde jag ett
kvarnverk gå ... och det hör jag än ... Ja, nu är det här också!
MODREN
Det var icke vackra tavlor du såg.
DEN OKÄNDE
Nej! Och jag kom slutligen till det resultatet - att jag var en
ryslig lymmel.
MODREN
Varför begagnar du det uttrycket?
DEN OKÄNDE
Jag vet nog att du ville ha ordet "dålig människa", men ser du, den
som begagnar det om sig själv förefaller mig skryta, och så ligger där
en sådan tvärsäkerhet i omdömet, som jag ännu icke vunnit.
MODREN
Du tvivlar än?
DEN OKÄNDE
Ja! på somt och mycket. Men ett börjar ljusna upp ...
MODREN
Att?
DEN OKÄNDE
Att det finns saker ... och krafter ... som ... jag icke trott på
förut.
MODREN
Har du märkt också, att det är varken du eller någon annan människa
som styr om ditt ovanliga öde?
DEN OKÄNDE
Det är vad jag tyckte mig märka!
MODREN
Då är du ett stycke väg.
DEN OKÄNDE
Men jag är annat också: jag är bankrutt; ty jag har förlorat
förmågan att dikta; för det andra får jag icke sova om nätterna ...
MODREN
Vad nu då?
DEN OKÄNDE
Det kallas visst maran ... och det sista, men värsta: jag vågar icke
dö, ty jag är numera icke säker att det är slut på eländet, när det är
slut en gång.
MODREN
Såå!
DEN OKÄNDE
Men det allra värsta är att jag fått en sådan avsky för mig själv,
att jag skulle vilja bli fri från mig, men därtill ser jag ingen
möjlighet. Om jag vore kristen, skulle jag icke kunna fylla det första
budet, älska min nästa såsom mig själv, ty då skulle jag hata min
nästa, och gör jag nog. Det är visst sant att jag är en stor lymmel
och har nog alltid misstänkt det, men emedan jag icke velat vara
livets dupe, har jag haft ett vaket öga på "de andra", och när jag
sett att de andra icke voro bättre än jag, vredgades jag, när de andra
ville mästra mig.
MODREN
Ja väl, men du har missfattat saken, då du trott att den var en
affär emellan dig och de andra; det rör sig här om en angelägenhet
mellan dig och Honom ...
DEN OKÄNDE
Vem?
MODREN
Den Osynlige, som styrt dina öden.
DEN OKÄNDE
Må jag få se honom!
MODREN
Då dör du!
DEN OKÄNDE
Ånej!
MODREN
Var har du fått denna helvetiska upprorsanda från, och skall du
aldrig böjas som vi andra, så måste du brytas ner som ett rör!
DEN OKÄNDE
Jag vet icke var jag fått denna helvetiska trotsighet. Det är sant,
jag kan darra inför en obetalad räkning, men för att stiga på Sinai
och möta Den Evige skulle jag ej betäcka mitt ansikte!
MODREN
Jesus Maria! - Talar du så; tror jag du är Den Ondes barn.
DEN OKÄNDE
Det tyckes vara allmänna tron här om mig. Men jag har hört att de
som stå nära Den Lede bruka hugnas med ära, gods och guld, i synnerhet
guld! Synes dig att jag gör skäl för misstanken?
MODREN
Du drar förbannelse över mitt hus!
DEN OKÄNDE
Då skall jag gå ut ur ditt hus ...
MODREN
I natten! nej! - Vart ämnar du gå?
DEN OKÄNDE
Jag skall gå att söka upp den enda jag icke hatar.
MODREN
Är du säker om att hon tar emot dig?
DEN OKÄNDE
Alldeles säker!
MODREN
Men jag är icke säker.
DEN OKÄNDE
Men jag!
MODREN
Då skall jag nödgas väcka dina tvivel.
DEN OKÄNDE
Det kan du inte!
MODREN
Jag kan det.
DEN OKÄNDE
Det ljuger du!
MODREN
Nu tala vi icke vackert längre, och nu sluta vi. - Kan du sova på
vindskammaren?
DEN OKÄNDE
Var som helst; jag får ändå icke sova!
MODREN
Då säger jag dig god natt! antingen du tror min önskan uppriktig
eller ej!
DEN OKÄNDE
Det är väl icke råttor på vinden! Spöken är jag ej rädd för, men
råttor äro obehagliga.
MODREN
Det går an att du icke är spökrädd, ty ... ingen har sovit ut en
natt däruppe, det må nu vara vad det vill.
DEN OKÄNDE
[dröjer ett ögonblick; därpå] Du är den elakaste människa jag i mitt
liv råkat, men det är därför att du är religiös!
MODREN
God natt!
*
KÖKET
Det är mörkt, men månen utanför kastar rörliga skuggor av
fönstergallren på golvet då stormmolnen draga förbi.
I hörnet till höger under krucifixet, där Den Gamle brukade sitta, hänger på väggen jakthorn, bössa, jaktväska. En uppstoppad rovfågel står på bordet. Som fönstren stå öppna fladdra gardinerna; och kökstrasor, skurförklän och handdukar upphängda på ett streck framför spiseln röra sig för vinden. Man hör vindens sus; i fjärran dånet av ett vattenfall; då och då bultar det mot ett trägolv.
DEN OKÄNDE
[in, halvklädd, med ett ljus i handen] Är det någon där? - Ingen!
[Går framåt med ljuset, som något försvagar skuggornas spel.] Vad är
det på golvet som rör sig! - Är det någon här? - [Han går fram mot
bordet, men när han får se rovfågeln, blir han stående som förstenad.]
Jesus-Kristus!
MODREN
[in; klädd, med ett ljus i handen] Är du uppe ännu?
DEN OKÄNDE
Ja, jag kunde inte sova!
MODREN
[blitt] Varför det, min son?
DEN OKÄNDE
Det gick någon ovanpå kammaren.
MODREN
Omöjligt, därför att det icke finns någon vind ovanpå.
DEN OKÄNDE
Detta just oroade mig! - Men vad rör sig på golvet där som ormar?...
MODREN
Det är månskenet!
DEN OKÄNDE
Ja, det är månskenet! Och där är en uppstoppad fågel. Och där är
skurtrasor! Allt är så enkelt och naturligt, men just det oroar mig.
- Vem bultar i natten; är det någon utestängd?
MODREN
Nej, det är en häst som slår i stallet.
DEN OKÄNDE
Det har jag aldrig hört talas om!
MODREN
Jo, det finns hästar som plågas av maran.
DEN OKÄNDE
Vad är maran?
MODREN
Ja, vem vet!
DEN OKÄNDE
Låt mig sitta ett ögonblick!
MODREN
Sitt ner och låt mig tala allvarsamt med dig. Jag var elak i går
kväll, och jag ber dig därför om förlåtelse, men ser du, just därför
att jag är så gränslöst elak, begagnar jag religionen som jag begagnar
tagelskjortan och stengolvet. För att icke stöta dig skall jag svara
mig själv vad maran är: det är mitt onda samvete. Om det är jag själv
eller någon annan som straffar mig, vet jag inte och tilltror mig ej
ha rätt att forska därefter! - Berätta nu vad som hänt dig på
kammaren.
DEN OKÄNDE
Egentligen ... jag vet inte ... jag har icke sett något, men när jag
kom in på kammaren, kände jag att någon var därinne. Jag sökte med
ljus, men fann ingen. Därpå lade jag mig. Nu börjar någon gå med tunga
steg över mitt huvud ... tror du på spöken och gengångare?
MODREN
Nej; och det förbjuder min religion, men jag tror på vår egen
rättskänslas förmåga att skapa fram straffmedel ...
DEN OKÄNDE
Nåväl! Efter en stund riktas en iskall luftström mot mitt bröst;
söker omkring tills den funnit hjärtat - så blir detta kallt - och jag
måste upp ur sängen ...
MODREN
Och sedan?
DEN OKÄNDE
Sedan måste jag bli stående på golvet och åse hela livspanoramat
rullas upp, allt, allt ... och det är det värsta.
MODREN
Ja! allt detta känner jag, ty jag har gått igenom det. Det finns
intet namn på den sjukdomen, och det ges blott en bot ...
DEN OKÄNDE
Och det?
MODREN
Det vet du! Du vet hur barnen få göra när de felat!
DEN OKÄNDE
Vad få de göra?
MODREN
Först be om förlåtelse!
DEN OKÄNDE
Och sedan?
MODREN
Söka ställa till rätta ...
DEN OKÄNDE
Det är icke nog med att man lider vad man förtjänar?
MODREN
Nej, det är ju bara hämnd, det!
DEN OKÄNDE
Ja, vad eljes?
MODREN
Kan du själv göra gott ett liv som du förstört; kan du göra ogjord
en dålig handling? Ogjord?
DEN OKÄNDE
Nej, det är sant! - Men jag tvangs att begå den handlingen, jag
tvangs att taga, då ingen gav mig rätten; men skam den som tvang! Ve!
[Med handen på bröstet.] Ve! nu är han här, i rummet; och han tar
hjärtat ur bröstet. Ve!
MODREN
Böj dig!
DEN OKÄNDE
Jag kan inte!
MODREN
På knä!
DEN OKÄNDE
Jag vill inte!
MODREN
Kristus förbarma dig! Herre förbarma dig! - [Till Den Okände.] På
knä för den korsfäste! Endast han kan göra det ogjort!
DEN OKÄNDE
Nej, icke för honom! Icke honom! Och om jag tvingas göra det, så
tager jag tillbaka ... sedan!
MODREN
På dina knän! min son!
DEN OKÄNDE
Jag kan icke böja knä ... jag kan icke ... Hjälp mig, Evige Gud!
[Paus.]
MODREN
[mumlar hastigt en bön, därpå] Är det bättre?
DEN OKÄNDE
[hämtar sig] Ja!... Men vet du vad det var? Det var icke döden; det
var förintelsen.
MODREN
Förintelsen av det gudomliga; det vi kalla den andliga döden.
DEN OKÄNDE
[allvarligt, utan ironi] Det är så ni menar ... då börjar jag
förstå.
MODREN
Min son! Du har lämnat Jerusalem, och du är på väg till Damaskus.
Gåt dit! samma väg du befarit hit; och plantera ett kors på varje
station, men stanna på den sjunde; du har icke fjorton du, som Han!
DEN OKÄNDE
Du talar gåtor!
MODREN
Nåväl! Res; sök upp dem du har något att säga; först din hustru.
DEN OKÄNDE
Var?
MODREN
Sök - Men glöm icke under vägen se till honom - du kallar
varulven ...
DEN OKÄNDE
Aldrig!
MODREN
Så lär du ha sagt, när det skulle bära av hit ... och som jag sade
dig, väntade jag din ankomst!
DEN OKÄNDE
På vad grunder gjorde du det?
MODREN
Jag hade inga antagliga grunder ...
DEN OKÄNDE
Liksom jag sett detta kök i en - extas om du så vill ...
MODREN
Därför ångrar jag nu, då jag ville skilja dig från Ingeborg, ty ni
skulle träffa varandra ... Gå nu emellertid och sök upp henne. Om du
finner henne, så är det gått; finner du henne icke, så var det kanske
det just som skulle ske. - Men nu gryr dagen; morgonen är här och
natten är förliden!
DEN OKÄNDE
Och vilken natt!
MODREN
Du skall minnas den!
DEN OKÄNDE
Icke allt, men något skall jag behålla!
MODREN
[ser ut genom fönstret; liksom för sig själv] Du sköna
morgonstjärna, vi är du så från himmelen fallen?
[Paus.]
DEN OKÄNDE
Har du märkt att innan solen går upp så ryser det i människan. Äro
vi mörkrets barn, eftersom vi skälva inför ljuset?
MODREN
Tröttnar du aldrig att fråga?
DEN OKÄNDE
Nej, aldrig! Jag längtar efter ljus, ser du!
MODREN
Gå och sök då! Och frid vare dig!
