I HÅLVÄGEN
Samma landskap somm förr, men i höstdräkt med avlövade
träd.
Det smides i smedjan; kvarnen går.
Smeden står i dörren till vänster; Mjölnerskan till höger.
Damen är klädd i en jacquette och blanklädershatt; men i sorg.
Den Okände är klädd i sydtysk alpdräkt: lodenjoppe, knäbyxor, alpskor, stav; grön jägarhatt med orrfjäder. Ovan bär han en brun "Kaisermantel" med pelerin och kapuschong.
DAMEN
[in; resklädd; trött och bedrövad] Har någon resklädd herreman
passerat här?
SMEDEN och MJÖLNERSKAN
[nicka nekande].
DAMEN
Kan jag få låna husrum över natten?
SMEDEN och MJÖLNERSKAN
[nicka avböjande].
DAMEN
[till Smeden] Får jag stå i dörren här och värma mig ett ögonblick?
SMEDEN
[stöter henne tillbaka].
DAMEN
Må Gud löna er efter förtjänst!
[Går; synes strax därefter på spången och försvinner.]
DEN OKÄNDE
[in resklädd] Har någon resklädd dam gått över bäcken?
SMEDEN och MJÖLNERSKAN
[nicka nekande].
DEN OKÄNDE
Kan jag få köpa ett bröd av mjölnerskan? Se här är pengar!
MJÖLNERSKAN
[avvisar pengarne].
DEN OKÄNDE
Ingen barmhärtighet!
EKO
[i fjärran härmar hans röst] Barmhärtighet!
SMEDEN och MJÖLNERSKAN
[slå upp ett långt, högt skratt; som besvaras på slutet av Eko].
DEN OKÄNDE
Det tycker jag om: öga för öga, tand för tand! Det lättade alltid
mitt samvete något!
[Går in i hålvägen.]
*
LANDSVÄGEN
Samma landskap som förr; men i höstdräkt. Tiggaren sitter
vid ett expiationskapell med en limstång och en fågelbur med en stare
i.
DEN OKÄNDE
[in; samma dräkt som förra scenen] Har tiggaren sett någon resklädd
dam passera?
TIGGAREN
Jag har sett fem hundra passerade resdamer passera; men jag skall nu
på allvar be att få slippa heta tiggaren i bestämd form, ty nu har jag
fått arbete.
DEN OKÄNDE
Jaså det är ni!
TIGGAREN
Ille ego qui quondam ...
DEN OKÄNDE
Vad är det ni arbetar med?
TIGGAREN
Jag har en stare, som visslar och talar ...
DEN OKÄNDE
Det vill säga: det är han som arbetar?
TIGGAREN
Ja, jag har blivit min egen!
DEN OKÄNDE
Fångar ni fåglar också?
TIGGAREN
Jaså, limstången! Nääj, det är bara för syns skull!
DEN OKÄNDE
Ni fäster er således vid det yttre?
TIGGAREN
Ja, vad skulle man annars fästa sig vid; för det som är invändigt,
det är bara rena - dravlet.
DEN OKÄNDE
Och det är sammanfattningen av hela er levnadsfilosofi?
TIGGAREN
Hela metafysiken! Åsikten kan visserligen anses något föråldrad,
men ...
DEN OKÄNDE
Säg ett enda allvarsamt ord; säg något om ert förflutna.
TIGGAREN
Asch, vad skall det tjäna till att rota opp i gammal smörja! Nysta
på bara, herre, nysta på! Tror ni jag är jämt så här lustig! Nej, det
är bara när jag råkar er, för ni är förbålt komisk.
DEN OKÄNDE
Hur kan ni le med ett helt förspillt liv bakom er?
TIGGAREN
Nej, nu blir han närgången! - Men kan ni inte le längre åt eländet,
inte en gång åt andras; så är det strunt med livet! - Hör nu på: Om ni
följer det där hjulspåret i smörjan, så kommer ni fram till sjön, och
där är vägen slut! Sätt er och vila där, så får ni en annan syn
på saken! Här är så mycket olyckshändelser, religiösa föremål och
ledsamma minnen, som hindra tankens flykt mot rosenkammaren; men följ
bara spåret, bara spåret! Om det är litet solkigt emellanåt, så lyft
på vingarne bara och flaxa!
Rörande flaxa, jag hörde en gång en fågel sjunga något om Polykrates' ring och att han fått all världens härlighet men visste inte vad han skulle göra med den, och så profeterade han i öster och i väster om det stora världsintet, som han var med om att skapa av det tomma alltet. Jag skulle icke påstå att det var ni, om jag ej trodde det så att jag kunde svära på't; och när jag en gång frågade er om ni visste vem jag var, svarade ni att det ej intresserade er. Jag erbjöd er som vederlag min vänskap, men ni refuserade den med det enda lilla ordet hut! Nu är jag varken snarstucken eller långsint, därför skall jag ge er ett gott ord till vägkost: följ spåret!
DEN OKÄNDE
[viker åt sidan] Nej, du bedrar mig icke en gång till.
TIGGAREN
Herre! Ni tror bara ont och får därför bara ont! Försök nu en gång
att tro gott; försök!
DEN OKÄNDE
Jag vill försöka! Men blir jag bedragen, då har jag rätt att ...
TIGGAREN
Ni har aldrig rätt till det!
DEN OKÄNDE
[liksom för sig själv] Vem läser mina hemliga tankar, vem vänder ut
och in på min själ, vem förföljer mig? Vi förföljer du mig?
TIGGAREN
Vi förföljer du mig? Saul!
DEN OKÄNDE
[med en gest av fasa, går].
[Ackordet ur sorgmarschen höres som förr.]
DAMEN
[in] Har ni sett en resklädd herre gå förbi här?
TIGGAREN
Ja, det var en stackare här nyss, som linkade framåt.
DAMEN
Den jag söker haltar inte.
TIGGAREN
Den här gjorde inte så heller, men han tycktes ha ådragit sig en
höftsjuka, som gjorde hans gång icke fullt så säker. Nej, jag skall
icke vara elak! - Se där i vägsmutsen!
DAMEN
Var?
TIGGAREN
[pekar] Där! Där ser ni ett vagnspår, och utefter det ser ni
intrycket av en grov sko, som har trampat tungt ...
DAMEN
[undersöker spåren] Det är han! Ja, det är tunga steg ... men skall
jag kunna hinna honom?
TIGGAREN
Följ spåret!
DAMEN
[tar hans hand och kysser] Tack min vän! [Går.]
*
VID HAVET
Samma landskap som förr, men i vinterdräkt. Havet ligger
blåsvart; i horisonten torna sig moln i form av jättehuven. I fjärran
synas de tre vita avtacklade masterna av ett förlist skepp, liknande
tre vita kors. Bordet och bänken under trädet stå kvar, men stolarne
borta.
Snö på marken.
Man hör då och då en klockprick klämta.
DEN OKÄNDE
[in från vänster; stannar ett ögonblick och ser utåt havet, därpå ut
till höger b a k o m stugan].
DAMEN
[in från vänster; synes följa fotspåren i snön av Den Okände; ut
till höger f r a m f ö r stugan].
DEN OKÄNDE
[in från höger; går åt vänster, upptäcker Damens spår; stannar, ser
tillbaka åt höger].
DAMEN
[in; springer i hans famn, men störtar tillbaka].
DAMEN
Du stöter mig tillbaka?
DEN OKÄNDE
Nej! Men det syntes stå någon emellan oss!
DAMEN
Det gör det nog också! - Men detta återseende!
DEN OKÄNDE
Ja, det har blivit vinter, som du ser!
DAMEN
Och jag känner hur kölden strålar ut från dig!
DEN OKÄNDE
Jag blev nedisad därborta i bergen.
DAMEN
Tror du aldrig det blir vår mer!
DEN OKÄNDE
Inte för oss! Utdrivna ur lustgården ha vi endast att vandra bland
stenar och tistel; och när vi skurit fötterna och stuckit händerna,
kommer behovet att strö salt i såren - på varandra. Och så är den
kvarnen i gång; och den stannar aldrig, ty vatten skall icke tryta.
DAMEN
Det är nog så som du säger ...
DEN OKÄNDE
Ja, men jag vill icke ge vika för det oundvikliga; jag vill icke att
vi slita sönder varandra, utan jag skall rista upp mig själv, gudarne
till försoningsoffer; jag skall säga: det är min, skulden; det var jag
som lärde dig lösa bojan; det var jag som lockade dig, och då får du
skylla på mig, allt; handlingen själv och handlingens följder ...
DAMEN
Det kan du icke bära!
DEN OKÄNDE
Jo, det finns ögonblick, då jag känner mig bära inom mig all
världens synd och sorg och smuts och skam; det gives stunder, då jag
tror att själva den dåliga handlingen, att brottet själv är ett ådömt
straff! Vet du, jag låg sjuk nyss i en feber, och bland annat, ja, det
hände så mycket, drömde jag att jag såg ett krucifix utan den
korsfäste; och när jag frågade Dominikanern - det var en Dominikaner
där bland många andra - jo, jag frågade vad det skulle betyda, och då
svarade han: "du vill icke ha honom lidande för dig; så lid själv!"
Och det är därför människorna ha blivit så känsliga för egna lidanden!
DAMEN
Och det är därför samvetena börja bli så tunga när ingen hjälper
bära ...
DEN OKÄNDE
Är du där också?
DAMEN
Icke där - men på väg dit!
DEN OKÄNDE
Lägg din hand i min och låt oss vandra härifrån tillsammans.
DAMEN
Vart?
DEN OKÄNDE
Tillbaka, samma väg vi kommit! Är du trött?
DAMEN
Icke nu mera!
DEN OKÄNDE
Jag har dignat flere gånger; men så råkade jag en besynnerlig
tiggare ... ja, du minns kanske honom, som skall vara lik mig; och han
bad mig försöksvis tro gott om hans avsikter. Jag trodde - på försök;
och ...
DAMEN
Och ...
DEN OKÄNDE
Så gick det mig väl! - Och sen dess känner jag kraft att
fortsätta ...
DAMEN
Fortsättom!
DEN OKÄNDE
[vänd mot havet] Ja, det mörknar och molnen hopa sig ...
DAMEN
Se icke på molnen ...
DEN OKÄNDE
Och därunder? Vad är det?
DAMEN
Det är bara ett sjunket skepp!
DEN OKÄNDE
[viskar] Tre kors! - vilket nytt Golgatha förestår oss nu?
DAMEN
Men de äro vita: det betyder gott!
DEN OKÄNDE
Kan något gott hända oss mer?
DAMEN
Ja, men icke strax.
DEN OKÄNDE
Låt oss gå!
* HOTELLRUMMET Som förut. Damen sitter och virkar bredvid Den Okände.
DAMEN
Säg något!
DEN OKÄNDE
Nej, jag har bara ledsamheter att säga sedan vi kommo i detta rum.
DAMEN
Varför hade du ingen ro förran du fick flytta in i detta förfärliga
rum?
DEN OKÄNDE
Jag vet inte! Det var det jag minst gärna önskat, och därför började
jag längta hit för att få pinas.
DAMEN
Och du har pinats ...
DEN OKÄNDE
Ja; jag hör inga sånger mer, ser intet skönt. Om dagen hör jag
kvarnen gå och ser det stora panoramat som har vuxit ut till ett
kosmorama, och om natten ...
DAMEN
Ja, varför skrek du i sömnen?
DEN OKÄNDE
Jag hade en dröm ...
DAMEN
En riktig dröm ...
DEN OKÄNDE
Av en förfärande verklighet ... men ser du nu bannet; jag har ett
behov att berätta den, och för vilken annan än för dig? Men för dig
får jag inte, ty då rör jag vid dörren till det stängda rummet ...
DAMEN
Det förflutna ...
DEN OKÄNDE
Ja!
DAMEN
[enkelt] Det är allt något galet i ett sånt där lönnrum.
DEN OKÄNDE
Det är nog det.
[Paus]
DAMEN
Berätta!
DEN OKÄNDE
Jag fruktar jag måste! - Nåväl, jag drömde att jag såg - din förre
man gift med - min förra hustru. Mina barn som sålunda fått honom till
sin far ...
DAMEN
Det har endast du kunnat finna på!
DEN OKÄNDE
Om så vore; ack! - Men jag såg honom misshandla dem. [Reser sig.]
Och när jag naturligtvis ströp honom ... nej, jag kan inte mera ...
Men jag får ingen ro förrän jag först fått visshet; och för att få det
måste jag söka opp honom i hans eget hem!
DAMEN
Dit har det kommit!
DEN OKÄNDE
Det har länge dragit ditåt kanten, och nu finns ingen hejd ... jag
måste se honom!
DAMEN
Men om han ej tar emot dig?
DEN OKÄNDE
Jag söker mig in som patient och talar om min sjukdom ...
DAMEN
[förskrämd] Tala inte om din sjukdom ...
DEN OKÄNDE
Jag förstår dig: du menar att han kunde finna sig föranlåten att
kvarhålla mig som rubbad ... ja, det får jag riskera ... och jag har
ett behov att riskera ... allt, frihet, liv, välfärd! Jag behöver en
sinnesrörelse så stark att skakningen bringar upp mitt själv i dagen;
jag längtar efter en tortyr som återställer jämnvikten i förhållandet,
så att jag slipper gå som skuldsatt. Alltså: ner i ormagropen och så
fort som möjligt!
DAMEN
Om jag kunde få följa dig ...
DEN OKÄNDE
Det behöver du inte: mina kval skola nog räcka för båda!
DAMEN
Då skall jag kalla dig min befriare, och den förbannelse som jag en
gång uttalade över dig skall bli till välsignelse! - Ser du, att det
är vår igen?
DEN OKÄNDE
Jag har sett det på den där julrosen som börjar vissna.
DAMEN
Men känner du icke att det är vår i luften!
DEN OKÄNDE
Jo, jag tycker att den där köldkänslan i bröstet börjar avtaga ...
DAMEN
Kanske varulven kan bota dig fullständigt!
DEN OKÄNDE
Få se! Måhända han icke är så farlig.
DAMEN
Så grym som du är han bestämt icke!
DEN OKÄNDE
Men min dröm! Tänk ...
DAMEN
... om det bara var en dröm! - Men nu är mitt garn slut, och mitt
onyttiga arbete också! Solkigt har det blivit ...
DEN OKÄNDE
Men det kan tvättas!
DAMEN
Eller färgas!
DEN OKÄNDE
Rosenrött!
DAMEN
Nej aldrig!
DEN OKÄNDE
Den liknar en handskriftsrulle ...
DAMEN
Med vår saga på ...
DEN OKÄNDE
I landsvägssmuts, tårar och blod ...
DAMEN
Ja, sagan är snart slut! Gå och gör sista kapitlet!
DEN OKÄNDE
Så råkas vi vid sjunde stationen! Där vi började!
