Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som berättas om i denna bok, innehades det av en
gammal man, som hette Wilhelm, och han hade ägt
det i trettio år.
Han var den siste av släkten och hade ingen att
efterlämna värdshuset till. Allteftersom hans syn blev
svagare och benen icke längre kunde bära honom, så
att han nödgades lämna tärnorna och husknektarna att
sköta sig själva, både i brygghuset och fatburen,
mognade den tanken hos honom, att när han dog, skulle
värdshuset stängas och huset rivas ned, hellre än att
det skulle övergå i främmande händer.
Han talade om det med sin biktfader, som var
ingen ringare än abboten i det närliggande
gråbrödraklostret, och därifrån gick nyheten vidare och var
snart ute över hela staden.
En vacker dag kommo borgmästaren och
rådsherrarna och bönföllo den gamle att avstå från sin
plan. Det fanns ju nu duktigt ungt folk, som kunde
övertaga värdshuset. I värsta fall ville staden själv
övertaga det, då det skulle bli en stor förlust för Lier,
om inte Falken mera funnes.
Emellertid vidhöll Wilhelm sitt beslut, och detta allt
mer orubbligt, tills det en dag hände något, som ingen
hade förutsett.
Det kom ridande in genom Mechelnporten en
fetlagd kvinna, som framför sig på hästen hade en
åttaårs flicka och bakom sig ett litet bylte. Hon tog in
på Falken, sade genast ifrån, att hon icke hade några
pengar, men att hon ville lämna hästen ifrån sig för
att få bo där någon tid. Vidare omtalade hon, att
hon hette Sigbrit Willumsdotter och var änka efter
en köpman i Amsterdam vid namn Nicolaus, för vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
