Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv ville, kunde I bli en rik kvinna. Vad skall jag,
gamle man, göra, om I tar ifrån mig Dyveke, som blivit
mig så kär!» ’
Sigbrit sade ingenting, utan satt och stirrade
framför sig.
»Låt Dyveke stanna hos mig», bad Wilhelm.
»Nej», sade Sigbrit. »Dyveke följer med mig. Jag
tänker jag kan reda ut det för oss båda två.»
Wilhelm kunde inte få mer ur henne. Så gick han
till sin biktfader och borgmästaren, och en stund
senare, sutto alla tre på Falken och försökte att
omvända Sigbrit.
»Ingen råder över ödet», sade hon. »Det blir, som
jag har sagt, och det är dumt att tala om sådant,
som inte kan ändras.»
»Om vi bara visste, varför I vill lämna oss», sade
borgmästaren. »Med tiden har I fått allt större
anseende bland borgarna i Lier, och Falken är så
berömd, som någonsin. Fattig var I, när I kom, och
rik kan I bli genom att stanna. Det måste därför
vara en tvingande orsak, som jagar er härifrån.»
»Det är så», sade Sigbrit.
De tre herrarna sågo på varandra och tömde sina
krus. Så öppnades dörren, och två karlar kommo in,
en stor och tjock före, och efter honom en liten,
mager och vissen.
»Där ha vi orsaken», sade Sigbrit och tog ett
stadigt tag om käppen.
»Ack, syster, syster», ropade den tjocke och
skyndade emot henne med utbredda armar.
»Tack, Hermann», sade Sigbrit och lade armarna
i kors över sitt breda bröst. »Det tjänar ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
