Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycker du, Dionysius? Vore det rätt, om Sigbrit
lämnade denna utmärkta affär?»
Det tyckte inte Dionysius.
»När jag fick höra, att hon slagit sig ned här 1
Lier, begav jag mig hit för att erbjuda henne mitt
stöd», sade Hermann. »Om hon ock är en duktig
kvinna — och jag vet inte i hela världen hennes
make —, så behövs det dock alltid en man till hjälp, och
allrahelst, skulle jag tro, på ett stort härbärge, där
främmande människor ta in, och där det är fullt upp
med tärnor och drängar. När jag nu lovar henne att
Dionysius och jag stanna här en tid och gå henne
i handom, så tror jag säkert, att vi omvända henne. »
»Väl, om ni kunde», sade borgmästaren. »Vad
säger I om det, Sigbrit Willums?»
Han vände sig mot Sigbrit, men hon var borta.
»Hon har väl gått ut för att se till steken», sade
Hermann. »Jag befallde tärnorna att reda till en måltid
åt oss, om herrarna vilja göra min bror och mig den
äran.»
Det ville herrarna gärna och måltiden bars fram,
och de sutto till bords den ena timmen efter den andra.
Hermann Willums förtrollade dem alla med sitt tal,
och varje gång han skröt över något, gick Dionysius i
borgen för hans ord. Borgmästaren och abboten
tyckte, att de aldrig hade träffat en så älskvärd och
duktig karl, och gamle Wilhelm gnuggade händerna. Nu
var härbärgets framtid betryggad, trodde han.
Allteftersom måltiden skred fram och det kom in
franskt vin, som löste tungorna, började den gamle
också att tala om Dyveke, det vackra barnet, som hade
vunnit hans hjärta. Han bad Hermann, att hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
