Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så vackra historier för mig och lovade mig himlens
hela härlighet.»
»Vänta, och du skall få större härlighet av mig»,
sade Sigbrit.
»Får jag aldrig mera se Wilhelm?» frågade
Dyveke vidare. »Han skulle ge mig allt vad han ägde
och göra mig till riddarfru.»
»Han var bara en gammal narr», sade Sigbrit med
ett skratt. »Giv dig till tåls, och du skall bli rikare
än någon karl i Lier.»
»Tror du det, moder?» sade Dyveke.
»Nej», sade Sigbrit, och hennes röst var åter hård.
»Det är ingenting annat än sladder, som man säger
till dumma barn för att få dem att sova.»
De redo en stund genom skogen, som var så mörk,
att hästen knappast hittade vägen.
»Moder», sade Dyveke plötsligt. »Abboten sade
en dag till mig, att jag inte var din dotter.»
Sigbrit skrattade.
»Och varför trodde han det?» frågade hon. »Jag
kan säga dig, vad han sade, som om jag själv hade
hört det. Han sade, att en så ful kvinna inte kunde
föda ett så vackert barn. Men vänta, min lilla
duva. Även jag har varit fager en gång i mäns ögon,
och blir du lika gammal som jag, så blir du ful och
fet, och kan tacka Gud, om du har mitt förstånd i skallen.»
»Då vill jag hellre dö», sade Dyveke och hukade
sig i detsamma förskräckt n«d.
Men Sigbrits hand fann hennes kind och slog den,
så att den blossade.
»Dö, då», sade hon och manade på hästen, så
att den sprang genom skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
