Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dyveke stannar hos mig», sade Sigbrit.
»Kanhända kommer det bättre dagar för mig också. Hon
vansköts inte heller, som I tror. Läsa kunde hon som
en präst, när hon kom hit, och i vinter har jag lärt
henne att skriva.»
»Kan I skriva?» frågade Jörgen Hansen
beundrande.
»Jag kan mer än det», svarade Sigbrit och
skrattade. »Man skall inte skåda hunden efter håren.»
Dyveke fick lov att gå till Jörgen Hansens hem, så
ofta han bjöd henne, och Jörgen själv kom mer än
en gång igen och satt och pratade med Sigbrit. Till
en början förundrade han sig över hennes fulhet och
de grova ord, som kommo över hennes läppar, när
hon talade sig het. Men för var gång han kom,
förundrade han sig mera över hennes klokhet och de
mångahanda kunskaper, hon röjde. Hon sade honom,
att hon önskade få tillstånd att ha en liten bod på
strandsidan med äpplen och bakverk och liknande
varor. Han lovade att göra vad han kunde för henne
hos fogden, som var hans gode vän. Men Sigbrit
skakade på huvudet och skrattade hånfullt.
»Den vänskapen skulle I bryta», sade hon. »I
tycks mig vara en man, och fogden är ingenting
annat än en gammal käring. Vore jag hans herre, skulle
han få smaka stegel och hjul, så illa som han
tillvaratager hans nådes bästa i denna stad.
»Så sträng I är, Sigbrit Willums», sade Jörgen.
»Det skulle hårdare händer än mina till för att
röja upp i detta land», sade hon. »Vem råder här...
är diet de, som bo i landet och äga det och deras
konung, eller är det tyskarna, som suga märgen ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
