Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon som fräckt begapade henne, så körde hon bort
barnet igen och visste inte vad som var det riktigaste.
Dyveke själv led aldrig något förfång. Om de sade
något fult till henne, så begrep hon det inte, utan
svarade dem vänligt igen, så att de blygdes. Om de bådo
henne räcka dem handen, så gav hon den med ett
så öppet leende och så troskyldiga ögon, att de
glömde, vad de haft i sinnet. Om någon tilltalade henne,
när hon gick ensam på gatan, så svarade hon så
dygdigt och rättframt, som om intet ondt funnes till i
världen.
Hon var blygsam för att hon inte förstod bättre,
och var det någon, som försökte säga något ondt om
henne, så bedyrade de andra genast, att en
dygdigare jungfru fanns inte i Bergen.
Så blev det Lucianatten, som är den 13 december
och som på den tiden ansågs vara den längsta natten
på året.
Alla människor i staden hade haft brådt med att
brygga julöl och laga i ordning till den heliga
högtiden. Men under dessa decembernätter vaktade man
noga på hus och människor och tog sig allra mest i
akt för att vara ute, när mörkret fallit på. Ty det
visste man, att då voro alla onda andar lössläppts, och
ingen natt var så farlig som Lucianatten.
Då for över landet den Vilda Jakten, som var ett
väldigt tåg av de avlidnas andar. Om de mötte någon,
togo de honom med sig och lämnade honom aldrig
tillbaka. Kloka människor offrade av julölet den
natten för att fria sig själva och hemmet från övervåld.
Och ingen sov tryggt, när stormen ruskade i taket
och Odins vilda jakt for genom mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
