Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, hon är vacker», sade Henrik Bagge. »Vi kalla
henne den vackraste flickan i Bergen.»
»Skönhet är en farlig gåva», sade abboten från
Munkeliv. »Men det kan jag intyga, att det finns
icke någon ung flicka i Bergen, som anses mera
ärbar än Sigbrits dotter.»
Erik Walkendorf talade ännu en stund med de
båda kvinnorna. Därpå gick han, men vände sig om
en gång och såg tillbaka. Dyveke stod utanför
dörren och tittade efter honom.
»Var det den utvalde kungens kansler, moder»,
frågade hon. »Kommer kungen själv?»
»Det gör han väl», sade Sigbrit. »Gack nu du
in och bind på din strumpa och uppför dig så, att
jag inte behöver tukta dig en annan gång, så stor
du är. Tänk om herr Walkendorf hade sett det.»
Dyveke gick in och log illmarigt. Hon sjöng,
medan hon band på strumpan, och tänkte att herr Erik
sett så på henne, att han nog befriat henne från
slagen, om de fallit, när han kom.
Redan samma kväll kom Jörgen Hansen tillbaka
till Sigbrits bod.
»Det talas om i hela staden, att kanslern språkat
länge och vänligt med eder», sade han. »Om I lagt
edra ord väl, kan ingen veta vad det kan bli till.»
»Jag talte som jag tänkte», sade Sigbrit.
»Då var det nog bra», sade Jörgen och skrattade,
synnerhet om inte alltför många grodor hoppade ur
munnen på eder. Men annars har jag här en annan
god underrättelse till eder.»
Han tog fram ett dokument och räckte henne det.
Hon grep tag i det, och under det hon läste i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
