Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jörgen Vesteny nickade, och Anders Muus gav
ljudligt sitt bifall tillkänna åt hertigens ord, ty han
längtade svårliga efter att bli insatt i sitt bispedöme.
Men kanslern betraktade uppmärksamt den unge
fursten, hur fast hoppressad hans mun var och hur hårda
hans ögon voro. Det tycktes honom, som om de
varit blodsprängda av harm. Han hade sett det en gång
förr, och då visste hän, att hertigen icke var lätt att
leda. Han vågade icke säga mera, men Kristian läste
hans tankar och tvang läpparna till ett leende, under
det att han knöt den hand, som låg på bordet, så att
knogarna blevo vita.
»I är för godtrogen, herr Jon», sade han. »När
det gäller något, skall man icke tro någon, icke ens
sin egen broder, och en konung skall mer än någon
vara misstrogen. För honom lisma alla, var och en
i sin egennyttiga avsikt. Han är den, som sist får veta,
hur det står till i riket, om han inte själv kan begagna
ögonen.»
»Då kan eders nåde tryggt lita på mig», sade Jon
Poulsen i kränkt ton.
Hertig Kristian reste sig, han svarade icke genast,
som om han gått i egna funderingar. Så föll det
honom in, att han icke borde såra sin faders gamle
och trogne rådgivare, och han räckte honom handen.
»Vem tvivlar på eder trohet», sade han.
Kanslern böjde sig ned över sin herres hand och
förde den till sina läppar, men det var lätt att se på
hans min, att han icke blidkats. Han ämnade just
bedja om lov att få draga sig tillbaka, då Albrecht
von Hohendorff på nytt trädde in i kammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
