Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morgonen efter satt hertig Kristian till häst i
spetsen för allt vad soldater hette i Aggershus. Han
var glad och väl till mods som alltid, när han skulle
strida. Med handen på fästet på det breda
slagsvärdet mönstrade han skarpt sina trupper.
»Jag ser inte till Mörten Tuesen sade han därpå.
Jörgen Vesteny berättade, att han redan
föregående kväll hade ilat förut för att samla de bönder, som
blivit konungen trogna och sända bud till Sören
Skåning om den undsättning, som var på väg.
»Bara han räddar nacken», sade Kristian. »Jag
har icke en tjänare mera nitisk än han.»
Som de nu skulle rida ut ur Oslo, fingo de höra
rop bakom sig, och Erik Walkendorf kom ridande i
sporrsträck.»
»Väl, att jag hann upp eders nåde», sade han
och kysste hertigens hand. »Det är inte mer än en
halv timme sedan mitt skepp ankrade i fjorden. Jag
skyndade flux till borgen och därifrån hit.
»Välkommen skall du vara, Erik, om du vill
följa mig på härnad mot bönderna i Hedemarken»,
sade Kristian. »Jag har bara ett fåtal man med mig, som
du ser. Men jag tänker, att vi avsluta tåget på
fjorton dagar, om bara skälmarna våga komma inom
skotthåll.»
Kanslern red nu en stund bredvid hertigen och
fick veta, vad som hade händt, och berättade å sin
sida, vad han hade sett och upplevat i Bergen. Han
hade inte lovord nog starka för den vackra och rika
staden och bad enträget Kristian att så fort ske
kunde tåga dit. Han talade om de norska köpmännens
förtryckta ställning, och Kristan lyssnade beredvilligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
