Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Låt oss flytta oss in i skydd av det där trädet»,
sade Erik Walkendorf. »Så störa vi inte deras lycka.»
Konungen gjorde, som han bad, men gav inte vidare
akt på de unga. Han såg utöver stranden och
lyssnanade efter larmet från båtarna; han undrade hur
norrmännen redde sig i striden, och han kände harm
över att inte ha trätt fram bland dem och som konung
fällt utslaget mellan dem.
Då grep honom Erik Walkendorf i armen och
pekade rätt fram.
Edle och Vibeke kommo ut ur lunden och med
dem voro fogdens Peder och borgmästarens Hans och
ytterligare några ungersvennen Alla hade de famnen
full av gröna kvistar. Dessa lade de i en hög och
ställde sig rundt omkring.
»Var är Dyveke?» frågade Hans.
»Du frågar efter Dyveke, och ändå har du mig»,
sade Edle kränkt och nära att falla i gråt. »Dyveke
har förgjort dig liksom de andra ungersvennerna. Give
Gud, att hon snart valde en av er. Innan hon det
gör, får ingen flicka i Bergen en man.»
»Du älskar ju själv Dyveke», sade Hans.
»Ja, det gör jag», svarade Edle. »Så vacker och
god, som hon är, kan ingen låta bli att hålla av
henne. Men om hon nu vandrar i skogen med en annan
ungersven, så kan du väl stanna en stund hos mig,
som efter våra föräldrars vilja skall bli din fästemö.»
»Vem går hon med?» sade Hans och fattade henne
hårdt i armen.
Och de andra ungersvennerna kommo närmare och
sågo på Edle för att läsa svaret från hennes läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
