Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de så suttit en stund, steg kungen upp och
gick en bit framåt fjället utan att släppa henne.
»Dyveke», sade han därpå. »Lilla duva. Det är
midsommarnatt och det är fest i skogen. De gå
tillsammans två och två, som ha varandra kär, och du
har gått ensam ända tills nu. Vill du gå med mig
ditin under det gröna lövet och bliva min majbrud?
Glad lade hon sin hand i hans, och tillsammans
gingo de bort.
En stund efter kommo Hans och Peder och Edle
och Vibeke fram mellan trädstammarna. De stodo vid
lövhögen och råds logo om, vad de skulle göra.
Förgäves hade de sökt Dyveke, men hon stod
ingenstädes att finna.
»Ack, vad skola vi säga till Sigbrit?» sade Edle
och vred sina händer.
»Hon kommer väl fram», sade Hans. »Eller också
har hon träffat på andra från staden och gått ned
med dem.»
Därpå vände de sig alla mot skogen och ropade
på en gång så högt de kunde:
»Dyveke, Dyveke, Dyveke!»
Tre gånger ropade de, men det var ingen, som
svarade.
Då gingo de, tysta och bekyttade, ned till bålet.
Men där hade larmet och dryckenskapen tilltagit över
alla gränser.
Vibeke frågade efter sin fader, och fick veta, att
han för länge sedan blivit buren bort, och att hans
hustru följt med honom till staden. Även Jörgen
Hansen och hans hustru voro borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
