Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det vill jag visst», sade Kristian. »Men då måste
jag stiga upp på min gångare, så att jag kan
överskåda de vackra kvinnorna i eder stad och träffa mitt val
så, att det gillas av alla.»
Han svingade sig upp på hästen och red i skritt
fram över platsen, medan hans blickar foro sökande
över de många kvinnorna. Mången ungmös kind blev
röd, och mången moder knuffade fram sin dotter, för
att konungen skulle få syn på hennes skönhet. Men han
red förbi dem alla, medan hans blick flög hit och dit
och icke fann, vad han sökte.
Då stannade han plötsligt hästen, böjde höviskt
sitt huvud och räckte fram handen.
»Dyveke», sade han. »Vill I bliva min majgrevinna
och dela makten och äran med mig på denna dag?»
Han inväntade inte hennes svar, utan tog henne
i sina starka armar och satte henne framför sig på
hästen och red tillbaka till den plats, där borden voro
uppställda.
Det var nog en del, som tillropade honom sitt bifall,
men inte så många som förut. Här och där hördes
också halvhöga utrop av förargelse. De förnäma
borgarna voro som träffade av blixten över kungens val,
och deras kvinnor gjorde sig inget besvär med att
dölja sina besvikna och hånfulla miner.
Dyveke såg det och bleknade. Men så mötte hon
konungens blick, som strålade liksom natten förut,
och blev glad igen.
»Dyveke, min lilla duva», viskade han i hennes
öra och tryckte i smyg hennes hand, så att det
gjorde ondt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
