Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Guds död, I har rätt», sade konungen. »Då
älskar I henne inte, kan jag tänka. Jungfrur bruka
hata dem, som äro vackrare än de själva.»
»Dyveke och jag ha varit vänner ända sedan hon
kom till Bergen», sade Edle. »Jag älskar henne mycket,
och beder Gud och den heliga jungfrun hålla sin hand
över henne.»
Hon såg så fast på kungen, att han blev litet
förvirrad, men han fattade sig genast.
»Eder bön skall säkert bli hörd, jungfru», sade han
och förde henne till hennes plats.
Därefter satte han sig hos Dyveke och talade med
henne hela tiden och dansade inte mera.
Förgäves sökte slottsfogden och borgmästaren och
själve Erik Walkendorf att få honom bort. Han
vinkade med handen att de skulle gå, och vände sig ånyo
till sin majgrevinna.
Först sent på kvällen bröt han upp.
Han bjöd dem alla farväl med nådiga ord och drog
sig tillbaka till sin kammare på slottet. Erik
Walkendorf sökte företräde hos honom, men Albrecht
meddelade honom, att konungen var trött och att han
gått till vila.
»Har I inte gått något ärende i staden för
konungen i dag, Albrecht?» frågade kanslern.
»Jo», svarade kammartjänaren; med ett menande
leende. »Jag har varit hos Sigbrit Willums på
strandsidan.»
»Vad skulle I säga till henne, Albrecht?»
»Jag bjöd henne till slottet tidigt i morgon»,
svarade tjänaren. »Konungen vill tala med henne.»
»Jag kunde tro det», sade Erik Walkendorf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
