Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vacker, och det var mig en hjärtans fröjd att se på
henne och tala med henne. I har givit henne en god
uppfostran.»
»Jag hade ingenting annat att ge henne»,
svarade Sigbrit.
»Kom nu ihåg, att det är er konung, som frågar
er», sade kung Kristian. »Och betänk eder väl, innan
I svarar mig. Vågar I ansvara för, att eder dotter är en
ärbar mö?»
»Nej», svarade Sigbrit. »Eders nåde får undskylla
mig, men det vågar jag inte.»
Konungen stirrade mållös på henne.
»Guds död!» sade han. »Det är sällan man hör
en mor förneka sin dotters ära. Det förvånar mig så
mycket mera, som vern jag eljest frågat, utan tvekan
gått i god för Dyvekes ärbarhet.»
»Detsamma skulle jag själv ha gjort till förra
natten», svarade Sigbrit lugnt. »Efter vad hon då sade
mig vågar jag det inte längre.»
Konungen trummade med fingrarna på bordet och
såg på henne. Han visste inte riktigt, var han hade
henne. Sigbrit såg inte mindre stadigt på honom
och följde de växlande uttrycken i hans ansikte. De
voro sannerligen jämngoda, och det kände de båda två.
Tystnaden blev ganska långvarig.
»Sigbrit Willums», sade konungen slutligen. »Det
finns de, som säga, att Dyveke icke är er dotter. »
Sigbrit log, och konungen blev röd.
»Är det eders nådes mening att undersöka den
saken?» frågade hon. »Om så är, tänker jag det är bäst,
att Dyveke följer med mig hem och stannar där, tills
vi hinna anskaffa de nödvändiga bevisen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
