Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de kunde se konungen, utan att han lade märke
till dem.
»Se nu där», sade Klaus.
Konungen lyfte högra handen och vinkade. 1
detsamma hördes ett smattrande och susande i luften.
Nere från Dyvekes hus steg en stor flock vita duvor
till väders och tumlade om i solskenet, lyckliga över
att ha sluppit ut ur buren.
»Han vinkar, och hon släpper lös duvorna», sade
Klaus Bille. »Det är deras kärleks morgonhälsning,
och den är densamma varje dag.»
»Skönt flyga duvorna mot solen», sade den gamle
Jon Poulsen. »Och skön är förvisso Dyveke därnere,
där hon står.»
»Det är hon», sade Erik Walkendorf. »Ännu
skönare än när jag såg henne första gången i Bergen.»
»Nå», sade Jörgen Vesteny, »när de båda
prelaterna inte ha någonting att klaga på, så få väl vi
andra också låta duvan flyga. Jag har heller ingenting
att anmärka mot hennes skönhet. Om hon vore en
obesmittad jungfru och av adlig börd, skulle jag
gärna ta henne till brud.»
Erik Walkendorf log, meda,n de gingo bort från
rutan.
»Tro mig, Jörgen Vesteny», sade han, »Dyveke
får nog en adelsman, som vill gifta sig med henne, den
dag konungens kärlek till henne slocknat.
Furstarnas frillor sakna aldrig friare.»
Nu kom konungen tillbaka, och de sågo
allesammans, att han hade ett mildare uttryck. Han tog
Jörgen Vesteny och Klaus Bille med sig in i sin
lönnkammare för att rådslå med dem om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
