Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dyveke, min lilla duva», sade kungen, »vet du,
ibland är jag rädd för mig själv. Det är som om det
läg en dimma över ögonen och jag måste döda någon
med svärdet för att komma igenom den. Då misstror
jag mina män och ser förrädare överallt. Då tar jag
tillbaka de besked jag givit, ändrar de klokaste
beslut och pinas i själen, så jag inte vet mig varken ro
eller frälsning.»
»Misstror I mig också, käre herre?» frågade
Dyveke.
Kungen svarade ej och hon strök honom sakta över
håret.
»Det sinnet har jag ärvt efter min far», sade han
slutligen. »Nog är han mera sansad än jag och
tänker sig för tio gånger, innan han handlar och tjugo
innan han slår. Men stundom blir han mörk i hågen
och då är han en annan. Jag har sett honom sådan,
att jag måste kalla det att han varit från sina sinnen.
Då han sedan kommer till sig själv igen, grämer han
sig över vad han gjort och ber Gud och alla helgon
om förlåtelse. Men Gud bönhör honom ej, ty
vreden kommer oupphörligt igen och svårare för var
gång.»
Dyveke lutade sig över honom och kysste hans
hår. Så stoppade hon händerna i halslinningen på
hans klädnad och satt tyst. Hon visste att det inte
fanns något att säga, då kungen var på detta sätt,
men tills nu hade han alltid blivit glad, innan han
lämnade henne.
Plötsligt for han upp och stod framför henne,
bred och stor, och såg skarpt på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
