Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Willums och hennes dotter, som jag antar att jag ser här
framför mig. Allt är färdigt däruppe för att mottaga
eder.»
»Kom då», sade Sigbrit.
Rolf Madsen och Albrecht von Hohendorff tog
henne en under vardera armen, och släpade henne
uppför backen. Hans Faaborg stod och betraktade
Dyveke, som talade vid Edle.
»Stanna hos mig, Edle, tills jag får se att mina
duvor kommit i land», sade hon.
En stund senare fördes buren, vari de voro, i land.
De sutto sammantryckta och förskrämda. Dyveke lade
sig på knä på marken och talade smeksamt till dem.
Därpå buro sjömännen upp dem. Dyveke lönade dem
rundligt för deras tjänst och de gingo med tack och
välsignelse för hennes stora givmildhet.
Edle var sårad över, att de inte genast fingo fara
till Köpenhamn och träffa kungen. Sigbrit gick stödd
på sin käpp rundt gården och lät förevisa sig
allt av Hans Faaborg, vilken hon dock aldrig
bevärdigade med ett svar på hans smickrande tal. Hon lät
föra fram tärnorna och huskarlarna och mönstrade
dem med sina vassa ögon.
»Nu kan I gå», sade hon till Hans Faaborg.
Hon pekade på en av drängarna:
»Tag den där med er, jag tål inte hans uppsyn. Och
säg sedan till hans nåde, att Sigbrit Willums väntar
på honom.»
Dyveke satt i den kammare, som nu skulle bli
hennes, och såg ut genom rutan.
Tår efter tår föll nedför kinden. Hon skänkte knap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
