Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade snart vädrat upp Sigbrits stora välde över
konungen och gav henne fort och pålitligt alla de
upplysningar hon begärde av honom. Hon fann honom
användbar och meddelade allt åt konungen.
»Ja», sade hans nåde, »hans prat har ofta förstrött
mig, men akta er för att fästa er vid det. Tre
fjärdedelar om inte mer är lögn och giftighet.»
»Hm», sade Sigbrit. »Jag förstår inte mer än att
en sådan karl just hör till ett hov. Och han är inte
värre än de flesta.»
Hans Faaborg hjälpte Dyveke i apelgården. Hon
ville ha en rosensäng, sådan som hon haft i Oslo, och
han skaffade henne dyrbara träd och valde ut en solig
plats, och det var som om han inte hade tankar för
annat. Han skaffade henne en stor bur åt duvorna,
som hon ännu inte vågat släppa lösa av fruktan att de
skulle komma bort. Han kunde stå och jollra med de
vita fåglarna tillsammans med henne som om han varit
en barnasjäl som hon. Och när de blivit mera bekanta
med varandra, beklagade han sig över den hårda lott,
som drabbat honom, för att han var en ringa mans
son och en ringa man själv, så att han aldrig kunde
komma någon vart bland de stolta, övermodiga
adelsmännen. Allra mest beklagade han sig över Torben
Oxe.
Där träffade hans ord den rätta punkten, ty Dyveke
kunde aldrig försona sig med denne unge adelsman,
som uppträdt så övermodigt första dagen i hennes nya
hem.
Torben gick där bittida och sent, stundom kom
han i konungens svit, stundom kom han ensam. Han
bugade sig djupt för Sigbrit och chevalereskt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
