Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edle pekade skrattande ut dem, som blivit värst
medfarna.
»Är prinsessan sjuk, så inte blir hon karsk av
denna väta», sade Hans Faaborg.
Dyveke riktade blicken mot stranden igen, där
brudens tåg började sätta sig i gång. Hon såg Erik
Walkendorf till häst. Och nu såg hon i konungens
följe biskop Lage Urne, som skulle hälsa
drottningen välkommen.
Och nu myllrade det från alla håll, så man inte
längre kunde urskilja något.
Edle sträckte sig ut ur deras gömställe för att se.
Hennes blickar sökte Torben Oxe, som hon fick mera
kär för var gång hon såg honom, och hon fann
honom till slut, där han red i hovmannaskaran. Det
lyckades henne också att få honom att sända en blick
upp till hennes gömställe och en hastig viftning. Men
Hans Faaborg drog förskräckt in henne och bad
henne vara tyst.
»Akta er för vad I tar eir till, jungfru Edle», sade
han. »Se nu hör regnet upp, just som de mötas
därnere på vägen.»
Det var verkligen som han sagt. Just i det
ögonblick, då bruden steg ur sin karm och
änkedrottningen och kurfurstinnan ur sin, upphörde regnet som
genom trolleri.
»Se, se!» ropade Edle och sträckte sig ivrigt fram.
Och nu voro både Dyveke och skrivaren så
upptagna av skådespelet nedanför dem, att ingen gav akt
på Edle.
På marken var utbredd en matta av gyllenduk, på
vilken bruden stod med änkedrottningen vid sin sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
