Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Midt emot ställde sig konungen med sin syster
kurfurstinnan. Rundt omkring dem grupperade sig så följet
efter rang och värdighet.
Biskop Lage steg fram och hälsade bruden
välkommen i ett latinskt tal, som säkerligen var mycket
vackert. Men prinsessan var så sjuk, att hon ej
kunde hålla sig upprätt under talets gång. Då satte sig
hennes hovmästarinna på marken och tog henne i
knäet, och på detta sätt lyssnade hon, vit och
förskrämd, till de ord, som förkunnades henne på ett
språk hon ej förstod och som innehöllo, att konung
och folk ivrigt längtat efter hennes ankomst, och att
alla bådo, det lycka och välsignelse måtte följa i
hennes spår.
Som nu biskopen stod där och talade, mörknade
himlen ånyo, och det var tydligt, att regnet på nytt
skulle bryta löst. Han såg mot molnen och så ned på
prinsessan, som nästan dånat av i hovmästarinnans knä,
och slöt med att säga, att regnet var ett varsel och en
borgen för fruktbarhet och gröda.
»Prinsessan dör!» sade Dyveke.
Men nu blev det uppbrott, man steg till häst och
satte sig i karmarna, och processionen fortsatte mot
staden. Först redo konungen och biskoparna. Så
kommo bruden och de burgundiska herrar, som följt henne,
och till slut änkedrottningen och kurfurstinnan med
svit. Regnet öste ner igen, och folkmassan böljade
under väsen och skrål efter tåget.
Edle sprang genom apelgården upp till byggnaden.
Men Dyveke tänkte lika litet på regnet nu som hittills.
»Så kränk prinsessan var», sade hon till Hans
Faaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
