Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det skall I veta, att glädjen skulle vara dubbelt så
stor, om icke eder dotter vore hans nådes frilla.»
»Det tycker jag med», svarade Sigbrit lugnt.
Han studsade och bara stirrade på henne. Men
hon satt och såg ut i rymden och talade inte mera om
det.
Hon menade vad hon sade. Länge efter det Hans
Mikkelsen hade gått, satt hon kvar och grubblade
När konungen kom på kvällen, såg han, att hennes
blick var annorlunda än vanligt.
»Har någon olycka händt eder, moder Sigbrit?»
frågade han.
»Nej», svarade Sigbrit.
»Eller har I kanske någon önskan», sade konung
Kristian. »Kom fram med den då. Jag och mina riken
äro skyldiga eder mera än vi kunna betala.»
»Nej», sade Sigbrit.
Hans nåde satt ännu en stund och pratade om allt
möjligt, men hon gav endast knapphändiga svar. När
han slutligen reste sig för att gå till Dyveke, stödde
hon hakan mot käppen och såg skarpt på honom.
»Hur mår drottningen?» frågade hon.
Konungen studsade och gav henne en vredgad
blick.
»En underlig fråga av Dyvekes moder», sade han.
»Nåja», svarade Sigbrit, »jag tänkte bara på att
hon är en ung kvinna och ensam och bedragen på
sin lycka.»
»Om I flera gånger hemsökes av dylika tankar,
så behåll dem helst för er själv», svarade konungen
och gick.
Men Sigbrit Willums brydde sig lika litet nu som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
