Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte komma med något av det slaget, kan du lika
gärna vara borta.»
Då började Hans Faaborg genast duka upp en
historia om Torben Oxe. Han hade suttit med
drottningen och hennes damer och gjort sig lustig över Dyveke
och hennes moder. Han hade berättat, hur Sigbrit varje
dag brukade käppen på dotterns rygg, så att kungen
måste bedja för henne, för att hon inte skulle bli
slagen både gul och blå.
Sigbrit skakade på huvudet.
»Det duger heller inte, Hans Faaborg», sade hon.
»Sådant säger inte Torben, när drottningen hör på.
Det är förresten bäst, att du lämnar den herrn i fred.
Han sitter för högt för dig. Om också hans högmod
plågar dig, så kan du aldrig nå honom.»
»Jag trodde, att I såg med samma blickar som jag
på adelsföljet, Sigbrit Willums», sade skrivaren
modfälld. »I må tro mig eller inte, men jag varnar eder
för slottsbefälhavaren. Han om någon vid hovet är
eder fiende.»
»Nå», sade Sigbrit, »honom skall jag väl försona,
när jag skaffar honom Edle till maka, och därtill en
vacker hemgift. Han är inte rik, och Edle är kär i
honom som en råtta i en gammal ost.»
»Det är hon nog», svarade Hans Faaborg, »men
han ser inte åt det håll, där hon går. Han ser högre
upp. Hans åstundan gäller eder dotter. Om I är klok,
så passar I på att konungen inte fattar några
misstankar.»
»Du är en narr, Hans, och blir aldrig något annat»,
sade Sigbrit.
Men från den stunden observerade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
