Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När konungen kom till Köpenhamn, gick han inte
genast till Dyveke, som han eljest alltid brukade. Icke
heller gick han till taffeln, utan blev sittande i sin
kammare med huvudet lutat i handen och såg framför
sig. Albrecht von Hohendorff vågade påminna
honom om, att taffeln var dukad och att de väntade på
honom.
»Låt dem vänta, Albrecht», sade konungen. »Jag
har förlorat all matlust för i dag.»
Kammartjänaren ville gå, men så kallade konung
Kristian honom tillbaka.
»Albrecht», sade han. »Du har varit mig en trogen
tjänare från den dag, du kom i min tjänst. Du har följt
mig, vart jag gått, och din konung har inga
hemligheter för dig. Säg mig, Albrecht...»
Han tystnade och såg osäkert på honom. Albrecht
väntade vördnadsfullt.
»Vad skulle du göra, Albrecht, om du började
misstänka den, som stod ditt hjärta närmast?»
Jag vet inte, vad eders nåde menar.»
»Jag menar ingenting», svarade konungen, steg
upp och gick till taffeln, och var mera stoj ande än de
på länge hade sett honom.
Men Albrecht von Hohendorff sprang
ögonblickligen till Sigbrit Willums.
»En fara hotar eder och fru Dyveke», sade han.
»Jag vet inte, vad det är, ty konungnes tal var mycket
dunkelt, men I måste vara på eder vakt.»
Han sprang sin väg igen, men Sigbrit förstod
genast, att det var historien med Torben Oxe. Det var
inte troligt, att slottsbefälhavaren själv hade talat om
den. Det hade sannerligen varit för farligt för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
