Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du känner inte Dyveke, Knud», sade Torben Oxe.
»Om du kände henne, skulle du tala annorlunda.»
Knud Gyldenstjerne lade nya smädelser till dem,
han redan hade sagt. Torben Oxe blev upprörd, och
det var på ett hår när, att de båda fränderna dragit
svärdet mot varandra.
Dagen innan konungen reste hade Torben Oxe fått
Lindholm i förläning.
»Dock stannar I tills vidare i edert ämbete», hade
konungen sagt. »Jag har inte så många trogna män,
att jag kan undvara någon av dem.»
Slottsbefälhavaren gick till Sigbrit och tackade
henne.
»Jag har ju lovat eder det», sade hon. »I rår inte
för, att Edle rymde. Se till, att I får tag i en annan
Edle åt er. Det blir ensamt att sitta därborta i
Skåne utan fru.»
Hon sade inte mera, och man kunde inte se på
henne, vad hon tänkte. Torben Oxe meddelade den
lycka, han haft, för Dyveke, som hörde så likgiltigt på,
att han förstod, att hon inte var invigd i Sigbrits
planer. Då visste han varken ut eller in, och
dagarna gingo, den ena efter den andra, medan hat och
kärlek kämpade i hans otyglade sinne.
Dyveke saknade Edle varje timme på dagen.
Hon hade endast talat obetydligt med henne,
medan hon var där, men hon tyckte, att huset blev tomt,
när hon for bort. Modern var hon mestadels rädd för,
och hon blev det alltmera på sista tiden. Sigbrit
talade mycket sällan vid henne, och det hade hon
alltid gjort. Men ofta satt hon och stirrade på henne med
så besynnerliga blickar, att Dyveke blev rädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
