Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ansiktet var bara rynkor och ögonen små och elaka.
Men Kirstine tyckte bäst om henne av alla pigorna,
ty hon behandlade henne som om hon vore vuxen
och berättade de otroligaste historier för henne.
Som de sutto där i frustugan kom den gamle
borgfogden springande.
»Kungen, kungen!» ropade han och haltade vidare
på sina krokiga ben.
Pigorna sprungo till dörren. Kirstine var först
av dem alla och stod mitt på gården, när konung
Kristian red in genom porten med sina män.
Fru Ellen stod och neg.
»Välkommen, eders nåde», sade hon.
»Tack», sade konungen. »Och ännu mera tack,
om I vill mottaga mig sota gäst en dag på min väg
till Haderslev. Men vem är detta vackra barn?»
Han lutade sig ned från hästen och lade handen
på Kirstine Munks axel. Hon såg djärvt upp på
honom och rodnade och skrattade.
»Det är Ludvig Munks dotter», svarade fru Ellen.
»Gå genast in i frustugan, Kirstine.»,
»Ja, ja», sade konungen, »sannerligen må I inte
gömma henne, fru Ellen. Så vacker som hon är
kommer snart den tid, när hon gör eder själv rangen
stridig.»
»Ge dig av, Kirstine», sade fru Ellen.
Men konung Kristian tog Kirstine i armen.
»Kan du stiga upp i min stigbygel, mitt vackra
barn», sade han.
Kirstine Munk hoppade upp så lätt som en fågel.
Konungen lade armen om livet på henne och
kysste henne på munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
