Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle att tala med Birthe, och hon gick genaste
vägen till Otto Knudsens hus.
Men när hon kom dit, fann hon dem alia gråtande
och klagande, ty Birgitte hade under natten plötsligt
dött utan föregående sjukdom.
Rådmannen uppträdde som det anstod en sörjande
äkta man och gjorde sina föranstaltningar till en stor
begravning. Han talade också med Kirstine om den
avlidna och berömde hennes stora dygd.
»Det är svårt, när döden tager den man älskat från
sin ungdom och genomgått en hård kamp för att få»,
sade han.
Då skrattade Kirstine Munk honom rätt i ansiktet.
»I behöver inte förställa eder för mig, Otto
Knudsen», sade hon. »Jag vet alltsammans.»
»Vad vet I, jungfru Kirstine?» frågade han
förskräckt.
»Jag vet, att mor tvang eder att gifta eder med
Birgitte, fast eder håg stod till Abigael», svarade
Kirstine.
»Jaså, vet I det», sade rådmannen lättad.
Ja jag vet mer än det», svarade Kirstine
skrattande. »Men därom skola vi inte tala. Jag ber eder
bara att I ger Abigael Birgittes plats så fort som
möjligt. Så långt jag kan minnas tillbaka, har hon
varenda dag gått i trädgården och gråtit sina ögon röda.
Om I sörjer Birgitte för länge, så gråter hon sig blind.»
»Tror I, att fru Ellen vill ge mig henne?» sade
rådmannen.
»Varför skulle hon inte det?» sade Kirstine Munk.
»Nu blir hon hans nådes svärmor, och får annat att
tänka på, än att gifta bort sina tärnor!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
