Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare talade han en kväll med Kirstine om samma
sak.
»Oluf Rosensparre är i staden», sade han,
»likaledes din faderbroder Peder Munk, din moster Hellen
Marsvin och hennes husbonde Jacob Beck till
Gladsakse. Snart tänker jag, att hela din släkt är
församlad i Köpenhamn. Då komma de väl en dag och
sätta kniven på strupen på mig, för att tvinga mig att
göra bröllop.»
»Jag väntar, så länge I önskar», sade Kirstine.
»Godt», sade konung Kristian. »Sådan tycker jag
om dig. Har du kvar de hundra rosenoblerna, jag
gav dig för en tid sedan ?»
»Ack, eders nåde, jag har så småningom givit bort
dem till några fattiga personer, som bett mig om dem»,
sade Kirstine.
Hon såg förskräckt på konungen, medan hon sade
det, och hennes hjärta klappade, ty det var lögn.
Pengarna lågo väl förvarade i det skrin, konung Kristian
hade givit henne.
Men konungen anade intet ondt.
»Jag tycker om, att du tänker på de fattiga», sade
han. »Dock bör ditt goda hjärta rådgöra med
ditt förstånd. Tiderna äro onda, och vi måste alla
spara. Här har du hundra guldfåglar till. Låt dem
inte flyga lika fort som de andra.»
Hon hängde om hans hals, och han kysste henne
glad.
»Hör nu, vad jag vill säga dig», sade han. »Om
du vill som jag, så fira vi vårt bröllop i största
hemlighet, och göra det nyårsafton, så att du går in i det
nya året som min riktiga gemål.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
