Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Kristian. »Jag kommer att rådgöra med min
gemål, så ofta det lyster mig.»
När konungen på kvällen kom in i Kirstine Munks
kammare, satt hon och grät och omtalade, hur mycket
hon fått lida av Anne Lykkes släktingars prat och
förtal.
»Jag blir aldrig ansedd för att vara eder riktiga
maka», sade hon. »Det är hårdt för mig att tänka,
att jag inte räknas för mer än eder frilla. Sannerligen
hade inte Kirsten Madsdotter och Karen Andersdotter
det bättre än jag. De stammade från en obemärkt
släkt, och ingen trodde, att de skulle få något att
säga över eders nåde.»
»Kirsten, Kirsten», sade konungen, »så många
bekymmer du gör dig. Det kommer sig väl av att du
på nytt väntar din nedkomst.»
»Som jag tänker nu, tänker jag alltid», sade hon
och grät oavbrutet. »Min nedkomst väntar jag varje år,
tack vare eders nådes kärlek, så att I får ta mig så
som jag talar och tänker under sådana
omständigheter.»
Konung Kristian tog henne i knä och sökte trösta
henne.
»Jag skall nog sörja för, att ingen går din ära för
nära, hjärtanskär», sade han. »Om det finns något
tvivel om vårt äktenskap, så måtte väl mitt friarbrev
till fru Ellen häva det. Har jag inte aktat och ärat dig
som min riktiga gemål inför hovmän och adelsmän,
inför furstar och sändebud, som gästat mig i
Köpenhamn och Fredriksborg?»
»O, jo!» sade Kirstine. »Jag skulle vara ett
otacksamt stycke, om jag klagade på eders nåde. Men allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
