Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppskrämda och sågo ingen annan räddning än under den
danske konungens fana.
När alla gått till vila i lägret vid solnedgången, steg
konungen till häst. Han tillkallade en av sina
hövidsmän, som hette Wolff von Buchwald, och red rundt
med honom för att se, om allt var gjort som skulle
göras.
Han red genom fältgatorna i lägret och ut till de
yttersta förposterna. Sedan red han upp på vallarna
och kom till ett ställe, där man lagt lösa plankor över
en grop, som man grävt vid vallarnas iståndsättande.
Hästen stegrade sig, men konungen satte sporrarna
i den, så att den sprang ut på plankorna. Där skyggade
den för det dova ljudet från hovslagen, började sparka
så att plankorna gledo undan och störtade ned i den
uttorkade graven, som var elva alnar djup.
Wolff von Buchwald gav till ett fasans rop och
folk kom springande från alla håll. De firade sig ned
i gropen och sågo genast, att hästen hade brutit ryggen
och var död. De trodde att börja med heller inte
att konungen hade sluppit undan med livet. Hans
ögon voro slutna och han andades så svagt, att de
knappast kunde märka det. Han svarade inte, när de
ropade honom i örat och kunde ingenting säga.
De buro upp honom på slottet och där låg han i
två dagar på sin tältsäng och ingen trodde, att han
skulle leva. Ett ilbud avsändes till hans syster,
hertiginnan Elisabeth, och hon kom med en läkare, som
arbetade så länge med den sjuke, att han slutligen
slog upp ögonen. Snart sågo de, att han kände igen
dem, som voro närvarande, och slutligen började han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
