Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De må bra», svarade hon och satte sig bredvid
honom.
»Frisk och röd är din kind», sade han. »Se,
lockarna stjäla sig fram under huvan liksom i forna dar.»
Han tog dem och stoppade in dem. Hon ryckte
till och ryste, när han rörde vid henne.
»Har du frossa?» sade han.
Innan hon hann svara, trädde Rhengreven in och
bugade sig vördnadsfullt.
»Väl mött, greve Otto», sade konungen. »Det
är en tid sedan vi träffades och intet godt har skett
sedan dess. Har I regementet klart?»
Rhengreven försäkrade att allt var i bästa
ordning och att han brann av längtan att få ge sig i
lag med fienden.
»Det tror jag», sade konungen. »Det är svårt
för en rask karl att ligga här och snattra med
kvinnfolk, när landet står i eld och lågor.»
Rhengreven ryggade till och sneglade oroligt på
fru Kirstine. Men konungen hade inte menat något
ondt med sina ord.
»Mången gång kryper det i mig själv», sade han.
»Jag längtar efter att få kasta bort pennan och gripa
till svärdet och slåss. Om det också gick galet vid
Lutter am Barenberge, så har jag dock slagit Tilly
några gånger, som han skall minnas. För varje gång
jag dragit min goda klinga och slagit till, har jag
kommit längre än med alla mina brev, som jag skickat till
furstarna och städerna.»
Rhengreven bugade sig, men visste inte vad han
skulle svara. På en vink av konungen satte han sig
vid bordet och där sutto nu alla tysta. Den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
