Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra sutto. Inför Thomas Nulls forskande blickar
undvek han.
»Längtar I inte efter att få föra edert regemente
ut i kriget, greve Otto?» frågade Thomas.
»Visst gör jag det», svarade Rhengreven.
Och så började han ivrigt tala om kriget. Han
berättade historier från sina andra fälttåg och tömde
flitigt bägaren i avsikt att få Thomas Null och
Vilhelm Dopp, som sutto bredvid honom, att glömma,
vad de hade varit vittne till. Men Thomas och
Vilhelm sutto där ännu, när greven låg under bordet.
Konung Kristian låg i sängen bredvid Kirstine och
kunde inte somna.
Varje gång han slöt ögonen, såg han blodiga syner
från Lutter am Barenberge eller tyckte han att han på
nytt störtade med hästen nedför vallen i Hameln och
for upp med ett rop. Han satte sig upp och knäppte
händerna kring knäna och började prata.
»Kirsten, Kirsten», sade han. »När jag friade till
dig under de höga lindarna, så var jag en mäktig
konung, fruktad och ärad långt utanför mitt lands
gränser. Nu är jag endast en slagen man, och ingen
vet, vilket slut jag får. Fiender har jag både
utomhus och inomhus... vet du, Kirsten, att mina länsmän
i Jutland skrivit till riksrådet och frågat, om de skulle
öppna portarna för mig, när jag kom med resterna av
mina trupper?»
»Tänk inte på det, eders nåde», sade Kirstine.
»Allt kan bli bra ännu. Edra vapen skola segra till
sist, så sant som I dragit svärdet för den rena
lutherska läran.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
