Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hände också ibland, när hon och Rhengreven
promenerade i den vackert anlagda parken, att
Eleonora Kirstine och Valdemar Kristian kommo
springande och ropade på henne och inte ville vika ifrån henne.
Anne Kathrine höll sig undan, ty hon fick knuffar och
slag varje gång hon kom när modern. Så lekte
Rhengreven med barnen, men hon ryckte dem ifrån honom
och skickade bort dem till deras pigor.
»Rör dem inte», sade hon. »När jag ser på dem,
känner jag mig gammal och ful och tänker med fasa
på den tid, när du upphör att älska mig. Ack, om jag
finge föda ett barn åt dig. Tio tusen kval skulle jag
då uthärda med jubel.»
En vacker dag skickade hon fru Anne med barnen
tillbaka till Köpenhamns slott och reste själv till
Kronborg med Rhengreven.
Vibeke och Anna Maria tog hon med sig. Hon
talade öppet till dem och gjorde inte den minsta
hemlighet av sin kärlek.
Hon och Rhengreven gingo midt på dagen på
bastionerna och kysstes och smektes. Deras rum voro
skilda åt genom en gång, varifrån en bred trappa
ledde ned till gården. På trappan stodo två drabanter,
och de sågo varenda kväll, hur fru Kirstine kom i
underkjol och nattröja och gick in till Rhengreven.
Rhengreven själv var nu rusig av övermod. Han
instämde med Kirstine Munk, när hon talade hånfullt
om konungen, och skröt, när han var drucken, med
vad han skulle göra, när han nu snart blev rikets
hovmästare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
