Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack, eders nåde», sade hon.
»Kom hit, Vibeke, och sätt dig bredvid mig på
sängkanten», sade han därpå. »Vad dröjer du för?
Vern tror du nu sitter på fru Kirstens sängkant?»
»Rhengreven har rest bort», sade hon.
»Tror du inte, att han har kommit tillbaka?»
sade konungen och skrattade bittert. »Och om inte
han är där, så är det någon annan. Mig är det
likgiltigt, vem som ger mig horn i pannan. Men sätt
dig nu, flicka, sätt dig!»
Hon satte sig förskrämd på sängkanten. Konung
Kristian lutade huvudet i händerna och teg en stund.
»Ser du det, Vibeke», sade han slutligen.
»Gammal och ensam är jag och illa har jag farit. Nu skrider
jag just mot den ålder, då det är svårt att leva utan
en kärleksfull maka. Mitt hår grånar redan och mina
ben äro sjuka. Jag kan icke längre deltaga i
torneringarna och spela boll. Mina tankar äro tunga som
min fot. Ingen ung kvinna kan längre fatta kärlek
till mig. Men det kunde jag väl ha rätt att vänta,
att hon, som jag gjort till min gemål och givit
rikedom och makt och ära och vackra barn i mängd...
att hon skulle vara hos mig och stoppa kudden under
huvudet på mig och vara mig till tröst och gamman
tills herren Gud sluter mina ögon. Är det inte så,
Vibeke ?»
»Visst är det så, eders nåde», sade hon.
»Då har jag väl rätt att säga, att jag far illa»,
sade konungen.
Han såg på henne och klappade henne på nytt på
huvudet.
»Jag hade förut en furstlig gemål», sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
