Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans röst darrade av sorg och harm. Kirstine
Munk låg ihopsjunken på golvet och kunde inte säga
ett ord. Hans Mikkelsen och slottspastorn sågo
betänksamma på varandra.
»Eders nåde», sade biskopen.
Konung Kristian reste sig upp.
»Nu går jag härifrån», sade han. »Jag överlåter
till eder, Guds män, att tala vid denna synderska
inför Gud och människor. När ni hållit förhör med
henne, så kom till mig, så skall jag besluta, vad som
vidare skall göras.»
Därpå gick han.
I två timmar höllo de båda prästerna på med fru
Kirstine, vilkens gråt och jämmer hördes långt bort i
slottet. Hon visste blott alltför väl, vad anklagelsen
betydde. Konung Kristian var inte så sträng i något
som i fråga om trolldomssaker, och varje fordran på
hans överseende hade hon förbrutit. Hon bad och
jämrade sig oavbrutet och svor på att hon var oskyldig, och
bad dem tala för henne hos konungen. Endast ett
ögonblick upphörde hon att jämra sig... det var när
hön tänkte på vem som hade satt Bekkers brev i
händerna på konungen, och hon lovade sig själv, att
hon skulle få reda på honom och taga en blodig
hämnd.
Slottspastorn var den mest nitiske av dem. Han
gick henne hårdt in på livet med sina frågor, och lät
aldrig narra sig av hennes undanflykter. Men Hans
Mikkelsen avvärjde det ständigt. Han förstod,
vilken ofred det skulle vålla, om denna sak drevs till sin
spets. Han tänkte på Ellen Marsvin och fru Kirstines
alla mäktiga fränder, och slutligen lyckades det honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
