Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon började gråta, och den andra grälade på henne
för att hon var så feg.
Barnen sutto förskrämda och viskade därinne. De
hade fått sträng tillsägelse att inte sätta sin fot utanför
dörren, utom Rudolf, som gick i latinskolan. Som skick
och bruk var sjöng han med de andra
latinskolegossarna vid begravningar. Förgäves hade hans mor bedt
att han skulle få vara hemma.
»Ingen visar rädsla i läkarens hus», sade doktor
Moth. »Kom det an på mig, så skulle den fattigaste
kvinnan i Skiddenstraede ha sång till sin kista.»
»En läkare borde aldrig ta sig hustru och sätta barn
till världen», sade madam Moth.
»Kanske du har rätt i det», sade mannen torrt och
gick till sitt arbete.
Vecka efter vecka bredde pesten ut sig allt mer i
staden.
Universitetet stängdes, vilket var så mycket
rimligare, som alla professorerna flytt. Det hölls varken
marknad eller torgdag, stora begravningsföljen
förbjödos och dödgrävarna fingo befallning att göra
begravningarna så korta som möjligt.
En kväll kom doktorn hem helt nedstämd till mods.
»Ole Worm har fått smittan», sade han vid
kvällsbordet. »Febern har tagit honom, så att hans liv står
inte att rädda.»
»Du kommer att dö, du med, Poul», sade hans hustru.
»Prat», sade doktorn.
»Det säger du», sade hustrun. »Men det är en skam,
att kungens livmedikus skall riskera livet för det fattiga
patrask, som har det bäst då de äro döda.»
»Ida, Ida», sade mannen och rätade sig otåligt i stolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
