- Project Runeberg -  Danska Drottningar utan Krona / Sofie Amalie Moth /
105

Author: Carl Ewald Translator: Hugo Lindblad
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Min väninna gråter?» sade kungen. »Säg mig vem
som vållat henne förtret, skall min vrede drabba honom,
innan du hunnit torka tårarna ur ögonen!»

Och under våldsamma snyftningar berättade hon nu
alltsammans.

Hur förtvivlad hon blivit. kyrkan, då broderns
hemska ord störtat över henne, hur hovets herrar och
hela menigheten hade sett på henne och modern, hur
hon oupphörligt fruktat att hennes kunglige herre skulle
resa sig och befalla sitt folk gripa den förmätne och
draga ner honom från predikstolen. Hon berättade om
moderns lönlösa besök hos slottsprästen, om deras ångest
för vad som nu skulle vederfaras den unge mannen,
som helt säkert icke var vid sunda vätskor, om svågerns
besök och hennes förtvivlan, då hennes kunglige vän
inte kom på söndagen eller måndagen, och hur hon
till sist beslutit att söka honom, där de olyckligaste av
hans undersåtar sökte honom.

Hon höll ansiktet dolt i händerna, då hon talade,
och såg därför icke att hans majestät stirrade på henne
med tydlig förundran och förvirring.

Kung Christian hade helt enkelt inte förstått
predikanten på samma sätt som hans väninna och hela
hovet Han mindes inte nu om han lurat till eller haft
sina tankar på annat håll. Förgäves ansträngde han sig
för att dra sig till minnes blott ett enda ord av den
förmätna predikan. Det klack till en smula i honom, då
han fick höra, hur Gyldenlöve och Morten Skinkel
målat ut hans stumma vrede. Genom hans sinne vällde
en stor våg av medlidande med henne, som fått utstå
en så förfärlig ångest. Men så insåg han, att han först
och främst måste taga vara på sin kungliga värdighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:09:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dandrott/3/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free