Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt bort i rummet med en missnöjd blick på henne.
»Vi trodde, att vi i dessa rum skulle ha en fristad från
allt det, som plågar oss från morgon till kväll, och gör
oss gammal och grå i förtid. Det har föresvävat oss,
att det var i enlighet med vår väninnas sanna intresse,
att möta oss med slät panna och glada blickar de
timmar vi kunna avstå av rikets styrande för hennes
räkning.»
» Förlåt mig, ers majestät», sade Sofie Amalie
bävande.
Hon hade aldrig sett honom sådan förr, och visste
inte, vad hon skulle ta sig till. Han stod kvar på sin
plats, trampade otåligt med foten och sköt fram hakan,
knep ihop ögonen och såg på henne med hart när
ovilja. Tullefas satte sig bredvid honom och morrade
i ett.
» Vi förlåta dig», sade han slutligen. >»Men vi vilja
inte höra mer. Vi kom för att söka vila och trevnad,
och då vi inte finna det, gå vi vår väg och kommer
igen, då det är lägligt.»
Sofie Amalie kastade sig till hans fötter och brast
i gråt.
»Hur kan min herre och konung tala så till mig?»
sade hon snyftande. »Vad har jag gjort annat än att
i min okunnighet lägga ett ord för den av edra
tjänare, som jag oftast sett till. Varje gång I skickat mig
en hälsning, var det med honom, varje gåva I givit
mig, nog kom han med den, var gång I meddelade er
ankomst, var det genom hans mun jag fick veta min.
lycka. Är det underligt då, att jag ber för honom, när
jag får höra, att han väckt ers majestäts vrede?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
