Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnelag, och jag gruvar mig för, hur det skall gå med
dig, när jag är död och borta. Det var något, som en
gång gav henne makten över mig. Men jag kan inte
säga dig det, lilla Anna Sofie... jag kan inte säga det. »
»Jag vet det nog», sade Anna Sofie, och tog hans
hand mellan sina och kysste den. »Det var hon, som
du höll av... mors kammarpiga..»
Storkansleren stirrade på henne.
»Guds död och pina», sade han slutligen. »Vem
har sagt dig det?»
»Jag vet det, far», sade hon, »och jag håller lika
mycket av dig för det. Vill du inte ta mig med dig
till Köpenhamn och till Konradine, när du nu blir frisk?»
»Jo, det vill jag visst det», svarade han och drog
henne intill sig och kysste henne. »Konradine är vacker,
nästan lika vacker som du. Och Ditlev... han är en
duktig officer, som gör sin far heder.»
»Ja>, sade hon och log vänligt emot honom.
»Då vet du väl också, att jag fick hans majestät
att skänka barnen adligt vapen och sköld?» frågade han.
Anna Sofie nickade.
»Det var det, som retade din mor mest», sade han.
»Hon unnade dem inte den äran. Så litet storsinnad
är hon, att hon hellre ville, att de skulle köras ut och
få dö på sopbacken. Men jag är stolt över, att jag
kunde driva igenom min vilja, och jag har aldrig
ångrat det.»
»Och nu är hon död... hon som du höll av?»
frågade Anna Sofie.
»Ja, hon är död», sade han och slog ut med
handen. »Jag saknar henne inte. Hon gav mig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
