Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mogens och Per släpade upp de stora kandelabrarna och
tände dem. Så fingo de ta på honom en scharlakans-
röd rock, som han hade burit vid den sista hovfesten
på Köpenhamns slott, Mogens skulle putsa hans
galasabel och kunde inte få den blank nog.
»Han dör som han har levat», sade storkanslerinnan
föraktfullt till Ulrik Adolf Holstein, som jämte Kirstine
Sofie kommit dit vid underrättelsen om storkanslerens
allvarliga sjukdom.
Alla de andra barnen kommo också med sina män
och fruar. De sutto tysta vid taffeln eller gingo
omkring i gångarna i parken, avlade pliktskyldigast besök
i sjukrummet och väntade på att döden skulle komma.
Slutligen kom den så lätt, att ingen visste det, förr
än den var där. Anna Sofie var ensam med honom.
Hon hörde en suck, lutade sig ned över honom och
såg, att det var förbi. Då sprang hon med ett högt
skrik ut och ropade på de andra.
Fru Sofie stod en stund med hopknäppta händer
och såg på sin aflidne make. Därefter gick hon till sitt
rum och stängde sig inne där i bön.
Men storkanslerens vackra döttrar klädde hans lik
och lade det på bår. Samma dag skrev Anna Sofie ett
brev till Konradine Rostgaard och omtalade dödsfallet
för henne.
Tre dagar senare uppställdes storkanslerens kista i
riddarsalen på Klausholm.
Salen var smyckad som det anstod vid en så stor
herres likfärd, och det hela liknade så mycket som
möjligt det kungliga castrum doloris. Väggarna voro
överdragna med kläde och sammet. Väldiga vaxljus brunno
i silverstakar och kandelabrar. Där funnos sköldar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
