Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningen var allvarligt bekymrad för hans hälsa,
men hennes föreställningar tjänade ingenting till.
»Mitt kära hjärta», sade han, »jag har väl krafter
att sköta mitt värv ännu en tid, och jag är inte så sjuk,
som du tror. Jag känner mig som om olyckan givit
mig ny styrka.»
Han satt i kabinettet med ministrarna till långt ut
på nätterna, men han gick aldrig till vila, utan att först
ha suttit en stund vid prins Karls vagga och förvissat
sig om, att han var frisk.
»Tror du, att Gud skonar honom åt oss?» frågade
han Anna Sofie.
»Det tror jag», svarade hon.
Hon sade det bara för att trösta honom. Hon såg
allt för väl, att den lille gossen blev blekare för varje
dag, och hade föga hopp om, att han skulle få leva.
Hon såg också, hur det gick utför med konungens
hälsa Om hon inte hade förstått det på hans trötthet
och den tilltagande svårighet, varmed han rörde sig,
så skulle hon ha märkt det på hovmännen, vilka
allesammans räknade med hans majestäts snara bortgång
och redan vände sina blickar mot Hörsholm, där
kronprinsen residerade. En ny tid höll på att bryta in, och
det gällde att försäkra sig om den tillkommande
härskarens välvilja.
Ulrik Adolf sade det också till henne, men det brydde
hon sig inte om.
»Det anstår icke mig att tänka på min framtid, så
länge min käre herre är i livet», sade hon.
»Så du pratar», sade Kirstine Sofie. »Du är i alla
fall intet barn längre, och du bör åtminstone tänka på
den lille prinsen i vaggan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
