Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det skulle jag», svarade Jensen och mötte
stadigt hennes blick. »Många.»
Hon såg bestört på honom, men så gled det ett
leende över hennes ansikte. Han tog det som ett
erkännande, och log tillbaka, i det han fortsatte sitt föredrag.
Nu hörde hon inte längre på, utan satt blott och
såg på denna sirlige, litet fruntimmersaktige man, som
satt här i mangelboden och talade så stora ord.
Hon kunde inte få något sammanhang hos honom
och inte heller bli på det klara med vad han ville henne.
Inte ett ögonblick tvivlade hon på, att hans avsikter
voro redbara, om han alls hade några avsikter. Men
ibland kom det för henne, att han bara ville ha
någonstans att sitta och prata.
En sådan möjlighet kunde han väl emellertid få utan
att behöva krypa ner här i mangelboden. Hon visste,
att han hade släkt på Vesterbro, förutom alla sina bekanta
på teatern. Och nästan var dag sade han henne en
artighet. Och så biljetten, som han köpt henne, så små
inkomster han hade.
Han fortfor att berätta — om generaler och
diplomater och baroner, som till väninnor hade
skådespelerskor och dansöser.
Hon rätade sig så plötsligt, att han tystnade och såg
på henne.
»Jensen», sade hon med armbågarna på bordet och
hakan stödd i händerna.
»Till er tjänst som alltid, jungfru Rasmussen», sade
han med handen på hjärtat.
»Säg, Jensen, har ni någonsin haft med ett
fruntimmer att göra?»
»Jungfru Rasmussen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
