Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvällen på Kongens Nytorv, och dunkade majoren i ryggen
med sin stora, feta hand.
»Min vän... min käre vän», ropade majoren, »du
kommer i en god stund. Sätt dig bredvid oss och dela
vår oskyldiga glädje.»
»Tack som bjuder, major», svarade han, »men släpp
mig nu, så att jag kan gå bort och hälsa på den lilla
jungfrun.»
Majoren släppte honom, men grep honom strax
igen och tryckte honom på nytt till sitt bröst under
stormande glädjerop. Det var som om han plötsligt
blivit full igen. Smith småskrattade och tystade på
honom, men släppte inte Juliane med ögonen.
Hon satt och såg ned i knäet och nöp i sin
tarvliga kjol.
Hennes första tanke var, att nu skulle hon ut igen
på den kalla gatan, och det kunde hon icke. Hon kunde
inte ens resa på sig, om hon också velat. Hon hade gått sig
trött och funderat för mycket... och svultit för mycket.
Det var en stor, evig skam av Jensen, att han icke
kommit hem... det kunde ingen begära av en
människa, att hon skulle gå från detta goda, sköna rum.
Plötsligt började hon skämmas över sin gamla
klänning och dolde fötterna med de trasiga skorna under
kjolen. Hon blev blodröd och såg upp och mötte
Smiths beundrande blick. Ett svagt leende drog över
hennes ansikte.
Majoren stod framför henne med Smith vid handen,
bugade och presenterade:
»Min vän Smith... den rike Steffen Smith ... han
äger halva Köpenhamn och detta härliga hus och min
tacksamma vänskap intill döden...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
