Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Juliane brast i gråt där hon satt och vaggade fram
och tillbaka på stolen.
Jungfru Olsen såg bestört på henne. Det var
verkliga tårar, och hon veknade litet. Rädd behövde hon
i alla händelser inte vara, människan var för
ögonblicket inte i stånd att göra en katt förnär, och hon kunde
kanske uträtta något godt med att hålla en
moralpredikan för henne.
Och därför satte hon sig igen, ond och otillgänglig.
»Hon är en smutsig person, jungfru Rasmussen,
hon skulle skämmas att tränga sig in hos ett
anständigt fruntimmer.»
»Ack Gud, ja, ja», snyftade Juliane.
»Ja, nu ångrar hon sig, men nu är det för sent»
fortfor jungfru Olsen. >»Nu sitter hon där med
skammen och skadan och allt bättre folks förakt. Polisen
är väl efter henne, kan jag tro. Har hon stulit några
mangelkläder eller pantsatt dem hos juden?»
Juliane skakade på huvudet.
»Ja, jag vet nog att allt vad hon har har vandrat
den vägen.»
Juliane räckte fram brevet.
»Vad är det där för ett papier? sade jungfru Olsen,
som först inte ville röra vid det. |
»Ett brev», sade Juliane. »Det är ett brev från
kontrollör Jensen, som bor på vinden här uppe. Vi ska
ju gifta oss och jag kan inte läsa.»
»Tror hon verkligen att kontrollören gifter sig med
en sådan som hon? Ja, jag vet nog att hon fått
honom i sina garn, men hon kan väl förstå att han inte
gifter sig med henne som hon nu har det. Hon må
tro att vi alla här i huset ha undrat över att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
